Vilka soppa...

Alltså, himla glad i en kvart, skulle skriva blogg men sen la skiten av o det stod att Metro PCS, de jag ringer med inte stöder tethering. SÅ, tillbaks på ruta ett!

Nu är jag på Catahoula coffeshop, internet funkar men laddar så långsamt att det tog 5 min att få upp min bloggsida. Går definitivt inte att ladda upp bilder, so very sorry....vill i alla fall tala om för dig lite senaste nytt.....

Vi börjar där vi slöt sist!

PÅ kvällen efter att bruden fått fnatt fick jag tag på en kuf som jag språkat med på fejan i fjol. Hade fått hans nummer då. Ringde honom o han tyckte men visst, kom hit du bara, nemas problemas.

Så, jag tog tåget (min kära vän April skjutsade mig till tåget, med morsans bil) ytterligare drygt 600 miles norrut och hamnade, efter att ha startat kl 9.30 am  ca 7pm I Richmond i närheten av San Fransisco.

På tåget mötte jag en skön snubbe som varit på bröllop kvällen innan.

Vi pratade o han visade mig o guidade i 45 min, då han sålt fastigheter i området o han pekade ut Kewin Costners hus…..det var INTE billigt vill jag lova, låg precis i strandkanten.

Tyvärr för mycket träd i vägen för att kameran skulle kunna återge något.

Dan före bröllopet hade han varit ute med båt o fiskat lax, fotograferat valarmammor med bebisar och delfiner. Han visade foton på sin mobil, coolt. Han gav mig sin matkasse när han klev av bestående av en äppelpaj med 200 kemiska ämnen i (den åt min nya husvärd gladeligen upp till frukost dan efter så den fyllde sitt syfte), 2 burkar med Fruit Loops av havre…en öl….det du, snäll gest i alla fall.

Han skrev givetvis i min bok…

Vi åkte länge längs havet o 9 pelikaner höll nästan hastigheten med tåget…

Fantastiska vyer….ut över strand o hav. 

Böljande kullar… 

Angusar i stora gäng….

Efter några timmar var det så dags att byta från tåg till buss.

Jag satt o beundrade utsikten i min egen lilla värld när jag plötsligt hörde namnet på min bytesstation, rusade upp, fläskade fram alla hundrakilosväskor, tåget stannade men det var lögn att få upp dörren.

Jag såg att längre fram vid en annan dörr gick människor ut o in. Jag provade med dörren i vagnen framför, den gick inte heller att få upp. Konduktören kom o jag bad om hjälp. Men nix, han fick inte upp dörren.

 Plötsligt började tåget rulla igen o han sa: jaha, du får väl hoppa av vid nästa station o åka tillbaks då!

Oj, vad sugen jag blev på det. Skulle ju nätt o jämt hinna fram till bussen jag skulle byta till då tåget var försenat. Sen ytterligare ett byte till tåg i några timmar. Han frågade vart jag skulle. Jag visade min biljett o han sa, men du ska inte av förrän om 2 stationer….tror ni jag tackade för att inte dörrarna gick att öppna!!!!

Först var vi ett tag vid havet, sen böljande kullar, rancher med massor av djur, sen kom vi in i agriculturedistriktet där man odlade allt möjligt skojsigt o massor av John Deer traktorer, antingen utan hytt eller med störtbåge eller med ett skärmtak, från baksidan…hot här vill jag lova!

Mycket vinodlingar fanns det också 

Vi arshlade förbi en HD, inte alls pjokig…

EN bamizig marknad liknade den jag var på…med Helle o Rodney…

Vet du, när jag satt där på bussen o upplevde The Pacific Ocean med lekande delfiner, trevligt sällskap som visade bilder från sin mobil, böljande kullar, masor av angusar betande på kullarna, vin-broccoli o kålodlingar, Jonh Deer traktorer utan hytt, rovfåglar som svävade i frihet högt upp i det blå, en kråka som jagades av 2 små svarta fåglar med röda bröst, vackra berg i bakgrunden, en hemlös man på cykel med tre gigantiska sopsäckar med burkar o flaskor knutna runt halsen (wao, glad han hade arbetat ihop en massa stålar) o mycket mycket mer…..så kände jag mig så vanisnnigt lycklig över allt detta som om jag var det lyckligaste varelsen i världen och när jag tänkte på att detta gjorde mig så lycklig….kände jag stor tacksamhet för att jag har förmågan att känna en sån otroligt uppfylld kärlekskänsla över sånt som många inte ens lägger märke till! Wonderful!!!!   

Min första dag här gick jag över till grannen för att tacka för salladen. Vet inte riktigt hur det gick till sen men…anyways….han visste att det var tomt i kylen där jag bodde, så han sa: -Vi drar till affären! Sagt o gjort, vi handlade mat, grönsaker, frukt ägg o ost, fyllde hans kyl,typ.

På nåt ännu märkligare vis höll jag plötsligt på att städa hans hus sen, sa åt honom att klippa sin alldeles för höga gräsmatta, samlade ihop tvätt på golvet, sanerade hela köksregionen och tvättade, sorterade tonvis med ren tvätt som låg på golvet. 

Plötsligt sa han: Jag måste ge hundarna vatten!

-VA, har du hundar?

Jo då en tax o en amstaff. Den ena litar jag inte på sa han, du får inte gå dit!

Jojo, pröva med det du….frågade om de blivit rastade idag….det hade de visst aldrig blivit…suck, vad är det för fel på tänket…??

DÅ får vi rasta dem tyckte jag. Han var superförskräckt, man kunde inte ta ut dem. Amstaffen hade han tagit hand om då någon hittat den med en tung kedja invuxen i halsen, utmärglad….

Hursom….efter en stund hade jag hämtat mina koppel o vi var på vift med jyckarna. Amstaffen hade inget koppelhyfs alls, så jag sprang en stund för att trötta ut honom. Sen gick det hur bra som helst.

På kvällen käkade vi en god middag som han fixade.

Dan efter forstatte det hela, varvat med prat. Killen är i serious trouble med ett x som vill o just nu också lyckats ta dottern ifrån honom med besöksförbud, körkortet på dispens,då han kört onykter, tvillingar med en brud han inte vet om han är tillsammans med o inget jobb på ett år, luspank, men föder ändå mannen jag bor hos….är detta inte en ny underbar soppa jag lyckats smälta in i så säg.....

På eftermiddagen idag kom en stiligt kvinna till Mikes hus med en massa valprylar. De var iväg en stund på sin valrunda. När jag kom tillbaks frågade de om jag ville med på nästa…men jag fick minsann inte ha så oanständigt korta shorts på mig….jag tvättade av mig från att nyss ha trimmat grannens tax o hjälpt till att röja hans trädgård på baksidan innan jag halvtvingade honom att klippa sitt halvmeter höga ogräsmatteland, dressade mig i sommarklänning, sen bra det av i hennes sprillans nya Jagga.

Vi åkte först till en kopieringsverkstad med en trevlig indisk man som var rar nog att ge mig koden till sitt internet. Virginina laddade ner en app så det blev möjligt att använda internet på datorn via telefonen, jissus vad jag blir hightec här!

Men oron gnagde lite, tänk om det inte skulle funka, det kändes skumt.

Butiksinnehavaren, som inte vågade va med på bild, började beklaga sig över smärtor i vaderna. Jag frågade om han ville ha hjälp, det ville han.

Sagt o gjort han lotsade mig längst bak i affären för att inte skrämma slag på kuder som kunde droppa in. Han sparkade av sig ena skon o la upp benet i mitt knä och jag började massera, allt vad jag orkade.

Jag kunde inte låta bli att fnissa när en kund kom in o han linkade iväg med en sko på o en utan…

Han skrattade när han kom tillbaks o sa att han minsann hört mitt fniss. Jag berättade att jag tänkte på vad du skulle fnissa när du fick läsa på bloggen…att från en galen kvinna i Ventura, tåg, buss, tåg till Richmond, tvätta, städa o trimma jyckar hos en man med massa trubbel som jag inte känner ett skit, till att massera en indisk kopieringsman längst in i en affär innan jag ska på valkampanj….är faktisk helt sjukt skrattframkallande, låter inte ett uns klokt ju mer jag tänker på det, så jag småskrattade för mig själv när jag berättade att han skulle hamna på en svensk blogg, han o hans ömmande vader. Han bad o bönade att jag skulle utelämna den detaljen, orolig över att kunderna skulle sluta komma….men där fick han inget som helst gehör….du måste ju bara få höra om allt knas, o skratta lite!

Sen raskt iväg till en P-plats vid en 5 filig motorväg, upp på en bro med flaggor o banderoller.

Vi fäste banderollerna i nätet och började vifta med flaggorna, dansa o sjung, ja vi hade blivit en bra duett hon o jag. Vi rev loss för full hals en massa gamla godingar (DEÅ; DEÅÅÅÅ….mm mm they wanna go home…eller nåt), hon bjöd på några jag inte kunde o jag körde Smaklösas Det regnar kor (original för alla ickegotlänningar It´s raining men, kolla youtube, kanske finns ett galet smakprov), skala banan, (knäpp, knäpp) skala banan…..vi hade skitkul och bilarna som tutade o tradarna som honkade som tokar fick en extra danspiruett o vift med flaggan!

En timme senare drog vi vidare, solen var på väg ner, o Virginia var sulten. Hon bjöd oss på någonting liknande Mongolian Berbecue, där fanns ALLT!

Vi lastade på mat 2 gånger o dessert 1 gång, sen var vi så mätta att vi nästan sprack.

Tillbaks i grisiga huset, kopplade jag glatt in internet, som fungerade i ca 10 min, sen ….nixpix…..intuitionen var helt rätt igen!

Virginia har lovat hämta mig imorgon kväll, jag ska vara mycket snyggt klädd då hon ska valtala för en massa uppsatta affärsmänniskor, jaja det får väl gå.

Idag är jag tacksam över att: allt är så finurligt ordnat för mig att jag alltid har mat och tak över huvudet trots att hela tillvaron verkligen ser helt galet, omöjlig ut mellan varven.,

jag får se en massa nya, fantastiska vyer på mina hundpromenader,

jag lär mig så mycket genom att jag får lov att vara en lärare för  andra,

jag är den jag är… 

Wolfies tips: älska det du vill ha som om du redan hade det, i stället för att önska det, ofta och med inlevelse!

Där Mike Raccoon Eyes hämtade med med hjälp av en vän o hennes bil, då han iinte har bil …..

Jaja, han är ok…han säger han är kunnig i  mycket men jag vet inte så noga ännu…hur det står till med den saken. But, jag sussar åtminstone inne (på en stenhård futong) i ett dammigare hus än om det varit ostädat sen stenåldern…typ.

Min första kväll här blev en uppesittarpratkväll. Snälla grannen som visste hur läget var kom in med en sallad till mig som smakade underbart då jag mest käkat frukt hela dan.

Ventura -Myrvälder rör om i grytan - San Fransisco nästa

Dagen börjar fantastiskt bra i solen, med en ljuvlig fruktsallad i på altanen.
Jag går en lång runda med lilla mimitaxen Penny Lee.

Scott frågar om jag vill hjälpa till att måla en "pinjata" (inte en susning om hur det stavas), en slags grunka man lägger godis i o slår för glatta livet på med en pinne.

Visst jag hakar på, jag målar grönt...

och Scott målar rött. De firar en högtid här pga av ett slag i en Mexicansk stad för längesedan. Högtiden kallas...

Cinco De Mayo, 5 maj och firas med Mexican food, Mexican Music and Margerithas....festen i kvarterat ska vara imorgon kl 12, då alla redan firar med sina släktingar o vänner idag, den rätta dan.

Jag tar en promenad med lilla Vovven o kollar in området. Vägen utanför Telephoneroad, är en fin väg med vackra,gula blommor i mitteln av vägen.

Ventura är omringat av berg, underbart att se! Temperaturen är några grader svalare här så nära kusten, än i Mira Loma, där det är mer ökenklimat.

Hittade ett coolt träd, med blommor som liknar såna man köper i snittblomsdisken i Sverige.Typ som röda små flaskborstar....

Värsta coola bronsälgen utanför nåt slags familjecenter....lyckades inte ta reda på vad det var för något.

Tog en sväng ner i ett av villakvarteren. Det var ett fint område. Ingen junk eller massa gammalt skräp i dessa trädgårdarna inte.

Vi träffade också på Ragge, en uteliggarkatt som såg ut att ha haft ett hårt liv...eller så var han bara en cool punkare, men långt hår som en kam mitt uppe på ryggen. Han var inte värstvidare pratsam...

Den här trevliga postmannen pratade jag med i 20 min.

Han frågade massor om Sverige och jag lärde honom hur man ska hantera besvärliga hundar när man kommer med brev eller paket....han önskade mig lycka till på min spännande resa.

Just då hade jag ännu ingen aning om att jag skulle vera på resande fot redan nästa dag!

När jag kom tillbaks, käkade jag lite mer fruktsallad och gick ut i solen och lade mig en stund.

Scotts tjej höll på med förberedelserna för featen imorgon och var över hos grannen. Plötsligt kom hon hemstörtande till honom och sa att hon minsann inte gillade mig.

Jag skulle dra innan 8 på kvällen.

 Hon ville inte säga detta till mig själv och han var helt förtvivlad över att behöva säga till sin vän att dra, när det var hennes idé att jag skulle komma hit och bo med dem....

Hon mår inte bra, går på en massa piller och jag erbjöd mig att hjälpa henne.

Frågade igår om hon ville prata och om hon ville ha nåt råd.

Det ville hon.

Jag la märke till att hon inte åt något, lite salta ostkringlor bara och läsk och cigg på det. Så jag sa, min uppfattning är att man måste visa sig själv respekt och tycka om sig själv, ge kroppen näring så den kan orka hålla sig frisk och kry.

Hon ville helst inte leva, o definitivt inte längre än sin mamma, för hon tänkte inte gå på hennes bergavning.

Ja, hur som helst verkade allt frid och fröjd just då.

Efter det vet ingen vad som flög i henne, men visst, remember....

ALLTING ÄR ALLTID PRECIS SOM DET SKA VARA!

Så, jag insåg att jag åter måste dra nånstans jag ännu inte hade en susning om.

Ringde April från igår och frågade henne.

Visst helt ok att jag sov över där, hon skulle bara kolla med sin mamma, som inte var hemma ännu.

Inga bekymmer trodde hon, så hon skulle hämta mig kl 9pm.

Hrm...anade så småningom,då jag mindes att hon berättat för mig på tåget om sin mamma....att hon hellre gick i kyrkan än hjälpa sin dotter med att köra eller hämta henne nånstans, när hon VERKLIGEN behövde...

SÅ, när hon ringde o sa  att mamman inte alls uppskattade att hon plockade hem en främmande kvinna hon mött på tåget, blev jag inte så överraskad. Alla kan ju inte va som jag....

Åter på ruta ett.

Klockan var nu  8 pm och jag letade upp en man jag språkat lite med på FB.

Han bor i San Fransisco, typ drygt 100 miles härifrån.

För typ ett år sen skrev han sitt tel nr till mig och jag kände då att jag kom att behöva det en dag.

SÅ, jag skrev det i min almanacka för i fjol och av någon outgrundlig anledning tog jag med den när jag åkte.

Jag ringde honom i Madison just innan jag fick kontakt med Helle.

Då var det tydligen inte dags ännu....Helle först, men nu, hittade inte hans nummer, skrev ett mail, sen kom jag på, visst ja, en gammal almanacka....

Ringde honom o han sa:

 -Hello Wolfie, I just read your mail, ofcourse you´re welcome to stay here.

Så efter ett antal samtal och kollande på nätet så har jag nu fixat en biljett till i morgonbitti med tåg.

April har lovat hämta mig o köra mig dit.

Halv 10 går tåget och ett ska jag byta till buss som tar mig vidare till kl 5, då jag ska byta till tåg som tar mig till Richmond, där han möter upp med bil.

Han har noga förklarat att han inte är farlig, inte dricker eller använder droger.

Killen är Cherokee och arbetar för sitt folk som nån slags polis.

Han har lovat yla med mig imorgon natt!

Tyckte det tog tid innan jag kom, då han visste vi skulle ses...

Så, Yrväder har åter ruskat om i någons liv, och är ännu en gång på väg, nånstans, mot nya äventyr, med hjärtat fyllt av tillit...

Idag är jag tacksam över: den härliga promenaden,

att April lovat köra mig till Stationen,

att jag inte ballade ur fast jag kl 8 på kvällen inte ens visste om jag fick sova inomhus inatt (fast Scott lovade sova ute med mig om hon inte lät mig sussa här inne),

att jag nu ska få träffa nya människor,

se nya platser, redan imorgon!

Wolfies tips: sön den 6 maj är månen mycket närmre jorden på länge! ut o yla i månens sken och skicka en önskan med din tanke....när du sträcker din hals mot himlen o yyyyyyyyyyyyyyyyyylllllllllllllllllaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrr!!!!

LA, April, Ventura o galna grannar

På tågstationen i Pedley, kom en vakt genast fram till oss när vi stannade bilen.
Han frågade vart vi skulle och om vi hade biljett.
När han fick veta det, tog han genast upp en tidtabell o ringade in tiderna o bytet i LA. Helle o jag baxade lasten med mina ägodelar till perrongen och automaterna man köper biljetten i.
Vi stod o krånglade en stund, det gick sådär...vi tryckte in Ventura och det gillade inte maskinen. Vakten kom fram o försökte samma sak, men icke.
Hrm.....då kom vi på att stationen hette East Ventura, sen gick det genast att köpa en biljett. 

När vi suttit en stund på bänken kom han fram till oss, just när Helle tagit ett kort på mig och frågade om vi båda ville va med på bild?

Han tog kameran o så här blev resultatet.

Helle började prata med honom och plötsligt var de inne i en livlig konversation om människors karakteristiska utseende från olika delar av världen samt varför....

 Mannen var Native och kom från Mexico.

Han gillade prata med oss och de tog i hand när vi skildes åt, fast jag snodde en kram och han önskade mig lycka till i världen, himla go människa!

När han och Helle hjälpt mig att baxa upp väskorna på tåget och tagit farväl, snabbt som ögat innan han ropade ut henne för tåget skulle avgå, började de språka igen och han fick ytterligare en 30 min pratstund innan Helle drog hem.

Så var jag då plötsligt i LA för första gången i mitt liv. Inte för att jag hann se mycket men det går väl fler tåg, fniss.

Detta såg ut som taket på en polisstation, 2 helikoptrar redo att dra på jakt....efter nån buse eller fartdåre..

Jag tror detta var själva stationsbygnaden, den låg i alla fall i anslutning till tågspåren.

Innan jag åkte bad jag att bli visad till rätt tåg och få hjälp med väskorna (jag bad också om att det skulle ske på ett mirakulöst sätt, det piffar upp tycker jag) och som vanligt lastade någon på och av dem åt mig varje gång.

Efter tågbytet i LA, satte jag mig framör en tjej som jag bytte några ord med när jag gick förbi.

Jag gick tillbaks till väskorna o hämtade en bok för att läsa lite på den 2.45 h långa resan. När jag slog upp boken tänkte jag, men HAAAAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLLÅÅÅ!

Böcker kan jag läsa precis när som helst, här ska kommuniceras!

Vände mig om och börja prata med den tatuerade bruden bakom, April hette hon.

Efter 5 min flyttade jag bak till stolen bredvid henne.

Hon gick på en häftig skola i La med design och musik och mystik på schemat, lät ju asccolt!

Shit vad vi pratade! Vi hann nog avverka 100 ämnen och tiden bara flög iväg...

Fick raskt fram kameran när hon ringde ett samtal för att hinna få nån bild av resan.

Inte så lätt ta bilder då träd o höga buskar skymde den mesta sikten.

Hon gillade mina tatueringar och smycken och vi var tvungna att ta ett gemensamt kort på oss.
Jag ringde Scott som skulle möta upp vid tåget...typ många gånger, inget svar....
April föreslog att jag skulle ta hennes nummer, ifall de inte skulle dyka upp.
Klockan var 7 på kvällen och vi två var ensamma på en perrong som såg ut att ligga vid världens ände, helt ödslig i en utkant av stan.
När jag äntligen fick tag på honom var han på stationen, på perrongen men vi såg inte varann.
April anande oråd och trodde hon kopplade vad som hänt.
Hon fick prata med Scott.
Jodå, han var på fel station, den han var på låg en bra bit bort....många gör det misstaget sa hon, o hon visste för det hade hon också gjort nyligen trots att hon bodde i Ventura.
Hon hade en ide´
Han som skulle hänta henne var en snäll människa och hon trodde han kunde köra mig till Scotts adress, som jag som tur var hade.
Hon sa åt honom att ta bussen hem igen och fick Lauras nr för att förvarna att jag var på ingång.

Efter ytterligare 10 min, kom vännen och hon frågade snällt...jodå, det kunde han tänka sig.

Han kom i värsta lyxbilen, en Jaguar....tror jag det var...??!!??

Det var halt klart bättre standard än i min Renault Laguna ;O)

Skitfin i alla fall!

Skuffen var full med prylar så vi fick baxa in allt i baksätet....fullt blev det!
Det tog typ 7 min hem (tja, hör, nu är jag hemma på ett nytt ställe i världen jag aldrig varit på innan och inte ens kommit in genom dörren till) och vi letade oss fram till nr 8.
Jag hade ringt flera gånger, upptaget!
 Ingen öppnade heller trots att jag bankade rejält på dörren.
Ringde Scott igen, han skulle ringa nån granne o kolla om hon var där...
Vi gick till bilen och lastade ur mitt bagade.
Då kom en snubbe halvlullande med en liten jycke.
Han stannade o kollade på mig o frågade om jag letade efter Laura!
Det var ju lite coolt ändå.
Här kommer jag för första gången i mitt liv till en stad och efter 5 minuter kommer en okänd man o vet vem jag letar efter....
Jo, det gjorde jag ju....Hon är hos en granne sa han.
Jag bad honom säga åt henne att jag väntade utanför hennes dörr.

Mina vänner kramade om mig och åkte och jag stod där i den svala majkvällen utanför en låst dörr någonstans i Ventura, all by my self .....
Efter en stund kom snubben hasande igen o sa: följ med!
Jag trallade iväg med alla väskor utom en som han tog.
En bit bort var dörren öppen och därinne satt några kvinnor o pysslade.
En annan rotade runt i köket.
Alla upptagna med sina bestyr då jag bamsade in genom dörren med hela mitt bohag.
Så småningom fann jag ut vem som var Laura och jag hälsade på alla Mexicanska , inte helt lyxigt klädda kvinnor med tuttarna hängandes halvvägs till knäna i alldelse för stora T-shirts.
De satt o vecklade in plastbestick i servetter o knöt snören om, för en fest som jag inte kan stava till ännu...mer om det imorgon.
Vi knatade hem när de var klara och därhemma väntade en tax som hade skaffat sig en inte så bra vana att kissa och bajsa inne på heltäcknigsmattan.
Så, min första mission blev en hundpromenad, i kvarterat och först då kom bussen som Scott lyckats fånga.
Han blev erbjuden stryk av en full karl på bussen, kunde slutat illa, men han fick bara lite nypmärken i armen....innan mannen blev avslängd från bussen.

Jag blev anvisad det största rummet med värsta supersängen.
Hrm, givetvis undrade jag ju varför de sov i en smal bäddsoffa i det mindre rummet.
Jo, kvinnan som bodde granne, bakom den mycket tunna väggen, brukade ha många pojkar på besök, tydligen hade de saker för sig på nätterna som inte var helt rumsrena, så de hade fått flytta ur sitt sovrum o in i vardagsrummet.....spänande innan det börjat!

Idag är jag tacksam över att jag tog mig hit helt utan krångel,
jag fick lift o hjälp med alla väskor, ända till dörren (bussen avgick nämligen flera km från stationen...hade ju varit sådär kul med alla bautaväskor),
jag nu ska få uppleva en ny del av landet.

Wolfies tips: nästa gång du sitter på tåget eller bussen, ta kontakt med nån som känns trevlig....språka en stund...vem vet vad det kan leda till???

Kalkonträff - on the trail again....

Den här dagen gick jag äver kanalen, för att se lite nya skojsiga grejer.
Började med de här sötnosarna.
När jag flyttade till Gotland hade jag med en kompis, såg ut som flickan här, en bronskalkon.
Torsten var född i en kläckningsmaskin o trodde att jag var hans mamma!
Han var så himla fin, fast det tyckte inte mina barn....
De här hade åtminstone en förhållandevis stor inhägnad att sprätta runt i.

Du som vet vad detta är för coolt träd kan väl skriva och berätta det.
Stora vita blommor och avlånga blad, supersnyggt!
Tänk vad många olika sorters växter det finns och vilken mångfald bara klimatet är annorlunda.
På vår bajsrunda med Spirit fick jag se en dag, en flera meter bred buske, och 1.5 meter hög....pelargonia!

Jag kom plötsligt in ett lite finare område, utan junk i trädgården och med fina rabatter, stora husbilar, med pressening över, både över vagn och över däcken, samt uppallad.
Min första tanke var....här bor det nån som bryr sig om sina saker, är rädd om dem!
INte supervanligt häromkring vågar jag påstå!

Vet inte varför jag gillar rubusta stenhus, men det gör jag....de verkar liksom mer stadiga än de andra.
Här var allt också perfekt, flaggan i topp, inte ett gruskorn på uppfaren, gräsmatta klippt med nagelsax,typ...

 T O M hunden var exemplarisk.
Studsade upp när jag kom o sprang exakt mellan samma stolpar o gruffade hest, här bor jag, jag är skitfarlig, du kan inte komma in, fattaru?
Jodå, jag fortsatte snällt förbi.....

och kom till en pice of history....en gammal såmaskin som stod där som ett monument över svunna tider.
Inte så värst gammal men den såg ändå lite ledsen ut, helt utan någon som tog hand om den, ställde in den på vintern å så...

...skitspridaren däremot, hade betydligt fler år på ...flaket...inte ofta men ser såna med järnhjul....stanna upp en stund o blunda nu...jaja läs först vad du ska göra ofcourse...
tänk tillbaks på tiden då den här var ny, hur var man klädd, hur såg det ut runt omkring, hur knegade man för att lasta på gödseln...för hand....vad sa man till varann, vad var viktigt då?
Känn skitdoften ringla sig ut genom burken...fniss....

Kul liten övning va?

Här har de massor av fontäner, stora, vita, grå, rosa, med änglar, gubbar, fiskar men detta är den allra första som är i bruk, som faktiskt är kopplad till vatten.
Där sitter han uppe, prinsen som väntar på sin förlösande kyss av prinsessan....för att leva sitt lyckliga liv i alla sina dagar...var det inte så?
Lite söt var han i alla fall..grodmannen!

Å vet du, på vägen hem hamnade jag åter vid floden, trots att det inte alls var min plan!
Då förstod jag att lösningen på mitt "varskajagnutavägenproblem" var nära en lösning.
Lyckan bara låg där och lyste med sitt rostiga leende och skapade ett extra skutt i hjärtat!

Jag hittade ett superbra tänkarträd och la mig sakta ner, med en graciös försiktighet för att inte dimpa i backen.
 Bresade lite med knäna, fötterna stadigt mot stammen, lutade jag mig tillbaks tills ryggen mötte stammen. Jag lät skulderbalden sjunka djupt ner runt stammen och höll mig liksom fast med dem medan jag andades ut och sakta knäppte händerna på magen.
En hummingbird flög av o an 3 gånger och undrade vad jag var för en skum fågel.
Kråkan hade samma undran också 3 gånger, samt en större rovfågel.
Det var underbart att bara ligga där o lyssna till alla ljud en stund.

Sittande kunde jag spana ut över berget som vid det här laget känns som en kär vän!

Inte en skymt av solen på hela dan o bara sisådär 20 grader kallt...
Men det är nästan så att solen är ännu mer uppskattad när den kommer efter några molniga dagar.
Mycket riktigt, när jag kom hem, fanns Scott på chatten, du vet den roliga snubben från bussen som var stenskulptör.
Vi pratade lite och hans flickvän Laura föreslog att jag skulle komma och bo hos dem ett tag. Vi dividerade lite men de insisterade och hon skulle gärna vilja träffa mig, så...why not....Ventura here I come!

Kvällsmaten bestod av smarrigt frybread, ett indiansk rätt, tror jag i alla fall, vi hade bönor, sallad, tomat, lök, ost , avocado och sour cream på, gott och enormt mättande kan jag lova!

Helle blev supermätt och fick dela med sig till husets lilla varg som åt av gaffeln med god aptit, utan att spilla en smula,mums...han missar aldrig en måltid och alltid kommer det en gaffel med nåt mumzigt ner till den förväntansfulla hundmunnen!

Idag är jag tacksam över att: jag hittat ett nytt roligt ställe att besöka och undersöka,
Helle o Rodney så hjärtligt tagit emot mig i sitt hem o delat med sig av allt möjligt,god mat, roliga utflykter och inte minst visdom som jag alltid ska bära med mig. TACK!

Wolfies tips: nästa gång du är i naturen, leta upp ett träd och mys där en stund.
Lyssna till vad det har att säga eller bara lämna dina bekymmer där, så trädet kan fördela dem till minimaliteter ut i alla löv o ner i alla rötter, tacka innnan du går!

Permanent eller mobil lya - prylar, vad är viktigt?

Ibland känner jag att jag är en ensam varg, som vandrar och vandrar och liksom aldrig slår mig till ro.
Nu har ju jag en uppfattning om varför men vem säger att den är rätt o riktig???
Min mamma säger att jag är rastlös, min svärson säger:
-Du svärmor, varför kan inte du skaffe di ett jobb o kjöpe di ett hus som alle andre o bara vare som folk?
Jo, det kan man verkligen undre??
Vill du höre min idé? Tur, annars hade ju bloggen slute här alle rejdan....fniss

Jag har inte hittat min rätte lya ännu. Jag är ÄNNU på väg hem.
Jaha o var är då den då?
Så det är ju likasom det som är kruxet.
Nu tror jag att jag vet att den är i det här landet, men med Myrvälder kan man aldrig va riktigt säker....
Kanske den är i Australien....ja, så tänkte jag faktiskt nån millisekund idag, när jag inte hade en aning om var jag skulle ta vägen.
Men, det var bara en flyktig tanke.

Hur som helst, vet du vad?
Nej, knappast....jag börjar efter ett antal år på vandring, sovandes i bilar, på stranden (mina barna kallade mig uteliggare, fniss), på folks soffor, madrasser, i tipi, (vilket jag alls inte klagar över) nu på riktigt, äkta allvar längta efter att hitta MIN LYA, min plats här på jorden.
Bara ha mina få prylar, i en liten lya, så få att jag vet exakt VAD jag har och VART jag har dem.

Har alltid haft så himmelens stora lyor att besökare nästan gått vilse i början.
Inte bra med ett sånt kort minne som jag har.
Gillar inte leta efter mina prylar för jag glömt var jag lagt dem o var de möjligen skulle haft sin plats.

Hittade en sida på Fejan en dag med minimala bostäder av finurliga slag. En trädkoja, en tipi på en flotte...mm. Coolt!
Sen vill jag självklart ha extralyor för alla mina valpar när de kommer o hälsar på.
Då hoppas jag de stannar länge....

Varje nytt ställe jag kommer till blir en spännande upplevelse.
Jag går mycket och vidgar mina vyer åt olika håll varje dag, så nu är jag faktiskt ganska bekant med mitt revir häromkring.
Dags att dra vidare och pinka in ett nytt ;O)

Fast jag måste erkänna att det där med att vara bofast inte har övertygat mig till hundra ännu.
Tänker ibland... hur i alla sina dar sak jag kunna tycka det är spännande att bo på samma plats  i mer än 6 månader...??
Kanske det inte är min grej, vad vet jag? maybe a mobile home är min grej.
Kuska runt med sitt hus som en snigel....stanna när jag får lust att upptäcka ett nytt ställe.
Såg för många år sen ett program om människor som hade uppnått pensionsåldern.
De sålde rubb o stubb o drog till bla Australien och köpte sig en husbil och letade guld.
Inte en eller två, flera stycken.
De stötte ihop här o där, många blev polare och hjälptes åt att laga varandras bilar.
Det fanns både par och singlar. Coolt, skitcoolt!
Leva för dagen, se soluppgången, käka när man är hungrig, ja, det är kanske livets melodi, efter att ha arbetat ett långt liv?
En amazing freedom i alla fall!

Vad är din dröm?
Bor du i ditt drömhus?
Har du utsikten du alltid önskat dig?
Den öppna spisen, underbara grannar, eller vad du nu värdesätter?
 Tål att tänkas på. Men HAAAAAAAALLLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Sälj nu inte ditt hus imorgon o sen skyll på mig... ;O)
Ville bara väcka frågan, så ett frö you know, sånt som Myrvälder gillar...

Just nu drömmer jag om ett timmerhus, med veranda mot solnedgången, enkelt inrett, ett kök inne och ett ute med levande eld.
Öppen spis, trä och sten golv.
Utsikt över de röda bergen, kanske en liten sjö, och böljande kullar med betande hästar.
Hur låter det? MMmmmm som mitt drömhus!

Jag får nog sortera mina prylar en gång till, de kartongerna jag har kvar.
Blir mer o mer säker på att jag överlever utan just det fatet jag fick i bröllpspresent av tant Stina, eller nåt annat viktigt.
Alltså, prylar va.
Jag minns när en av mina närmaste vänner besökte mig i Vederslöv för första gången.
 - Herregud va mike graj du har töjs!
Vem who me? Vaddå mycket....jag tyckte det var helt normalt, åtminstone utspritt på 520 kvadratmeter.
Alltså, fatta att jag hade 8 soffor med mig från Myrvälder och då lämnade jag ändå 2 där som var X-ets, wao 8 stycken!
 Hur många kan man sitta i egentligen alltså?
Med tanke på att man oftast inte har dem just bredvid varann...??!?!

Sen jag började städa ut prylar ur mitt liv, har jag verkligen insett hur lite man behöver för att klara sig.
Har du nånsin tänkt på hur mycket av det du äger som du verkligen, verkligen inte skulle kunna leva utan?
Gör det nån stund som du inte har nåt annat för dig.
Se det som en kul utmaning.
Gör sen om sen om övningen ett halvår senare....jag lovar för varje gång blir det färre o färre saker du tror att du måste ha.
Det smyger sig liksom in ens medvetenhet som ligger i bakhuvudet o gror.
Se dig omkring just nu!
Finns det något som är dig mer kärt än nåt annat?
Varför?
Bara en annan tankelek....när du har tid o lust för en sån...

Nu är klockan too very much för denna bönan...dags å krama kudden en stund....

Min goa kompis Susanne Alfvengren får avsluta dagens tankar om att hitta hem o annat.
När jag hittat min lya, vill jag se ut över ängarna av guld, i kvällningens solnedgång, njuta, känna att jag fått ro en stund.
                               Lyssna till den fantastiska kärlekssången!

Idag är jag tacksam över att: jag nu är en vecka närmare att hitta min drömlya, än jag var förra veckan,
jag kommit på vad som är viktigare i livet än prylar för mig,
jag käkat mumzigt frybread till kvällsmat (bilder kommer annan dag)

Wolfies tips: om du köper något med dig hem, gör dig av med något annat!
En klänning in, en ut, en soffa in, en annan ut....

Slut på söndagen - förvirrat läge IGEN

Egentligen är jag inte mycket för att vara "dagen efter"...och långt mindre dan efter dagen efter....men just nu är jag i berättande stund ännu på söndagen....efter bergen, vattnet, den lilla affären med snöskyfflarna...remember??? Ok, good, let´s get the rest of this day....told!
På vägen hem passerade vi World Market - där kan man köpa knäckebröd och mörk choklad! Fattar du - vilken grej!
Massor av annat viktigt också förståss....from the world.

Till exempel kan man ju bli sugen på svartblå ccorn tortilla chips, vanliga gula med salsasmak eller gröna och rosa....coolt...all natural...som du vet!

Du ska bara veta att this country is a marshmallowlovercountry! Det finns sådana i allt här, tom en rätt med sweetpotatos med marshmallows över, det du, pröva det på lördagkväll till steken...här som klubbor.

De här lollipopparna var handgjorda! Ja, ungarna nuförtiden, undrar om de verkligen bryr sig....föräldrarna mest tror jag...

Tvungen att ta lite kost på dessa i dubbet bemärkelse SÖTA marängerna. Här är man ju väldans förtjust i socker, som du nog redan hajjat och allt man smakar på så är det sockrat. Tog lite cocos på min fruktsallad en dag. Den var grovriven, smakade mer...men märkligt sött, jorå...den var indränkt med socker, ifall man nu skulle glömma ta det i kakan eller vad man nu skulle ha den till.

Tuggummi är väl ingen märlkig grej i sig men tänkte lite på hur många av dessa man skulle kunna bamsa in i munnen samtidigt....och ändå kunna tugga...kul idé..
En yard chewinggum till salu...för den tuggsugne...

De kör även lite designprylar från olka delar av världen här och dessa tyckte i alla fall jag var fett coola!

Nåja, vi fick vårt knäckebröd och jag kunde inte motstå en påse chips som var gjorda på sweetpotatos. De var inte i närheten av chips, dessa var ...något nyttligar och mycket godare.

Den här coolingen stod i en gatukorsning och man kunde inte missa att han gjorde reklam.

Han verkade helt outtröttlig i spridande av sitt budskap, lika glad hela tiden, strångt gjort.

Så skulle vi då bara på ett ställe till för att köpa ett sagolikt jordnötssmör från Mexico eller kanske var det New Mexico, whatever, det hade de inte. Bara 15 andra sorter, så det blev ett med linfrö i. Affären var en nyttig en med riktigt bra och fräsha råvaror. Inte direkt sådana man vanligen hittar på 99 store, nej, det här var en affär jag gillade. Utanför såldes det fina örter i kruka, basilika, mynta, oregano och en hel massa annat härligt som intensivt storblå (ja, det blev väl ett bra sammansatt ord, visst?), kritvita och mellanlila (fniss, fundera på den du, eller kolla bilden som ledtråd) hortensior.

Fint folk i stan idag, ingen vanlig polo-88, fniss...

Strax innan vi var hemma hade brandmännen och snutarna en liten överlägging bredvid motorvägen, vet inte vad det handlade om men man får hoppas att de hade ett brinnande intresse i frågan, vitsigt va...??

Let´s change the subject!

Vet du, när man har olika världsuppfattning, religionsuppfattning, delade meningar om nån grej, misstänker någon för något....eller, tja du fattar, man börjar argumentera för sin sak, helt enkelt......så kan man göra på många olika sätt.
Tex kan man prata lugnt och sansat, man kan höja rösten i hopp om att överrösta den andres tankar så att man får samma uppfattning, man kan skrika allt vad man orkar, ifall den andra plötsligt, mitt i argumentationen, eventuellt skulle ha drabbats av en tillfällig åkomma vars omedelbara symtom är dövhet....

Märkligt är att i takt med att rösten höjs, så kommer man ofta mer och mer från ämnet.
Gamla olösta oförrätter kommer upp till ytan, man vill liksom verkligen till varje pris vinna denna ordduellen.
Den trappas upp mer och mer och slutligen halkar det ut ord ur munnen som man inte alls planerat att säga.
Å hjälper inte det så kommer det bara fler och fler såna grodor, hoppandes ur munnen, som man kanske inte alls egentligen menar, men i iverna att övertyga någon med sina ord, ballar allt ur och dessa orden tas till i ren desperation då inget annat verkar hjälpa.
Det allra värsta är att DE KAN ALDRIG mer bli OSAGDA!
Har de en gång uttalats, så borrar de sig in i själen på den de är riktade till, för alltid, förgiftar och dödar....Visst kan man förlåta, men orden, de där orden som aldrig var menade, finns för alltid kvar.

När nån kallat mig fula namn....vilket hänt alltför många gånger, har det varit som om  någon skjutit en pil in i mig, med gift på.
Pilen har jag kunnat dra ut efter ett tag, men giftet har sakta förlamat mig och det går aldrig att reparera.

När man bestämt sig för att leva med någon är det ju oftast sina bästa sidor man visar i början, de mest älskvärda. Efterhand kan andra sidor komma krypande.
OM någon börjar skrika åt mig, eller kalla mig fula namn, är det garanterat inte en engångshändelse.
DET KOMMER TILL HUNDRA ATT UPPREPAS!
Därför har jag bestämt att jag har nolltolerans mot sånt i mitt liv nu.
Jag skriker aldrig åt någon, kallar aldrig nån fula namn och då kräver jag den respekten tillbaks.

Det är jag inte ensam om!
 Bra det, man ska inte ta nån skit!
Livet är för kort för att gå och ta emot sånt!
 By the way, måste dra härifrån snart.
Typ i veckan, saker och ting har kommit i ett nytt läge.
Har du minsta susning om en bra lösning, please hör av dig snarast!

                                      Helle , this is for you! With love....<3

Idag är jag tacksam över att: jag fått finnas till hands här, just i rätt tid, lyssnat o delat,
jag inte tappat gnistan fast omständigheterna nu verkar mer än knepiga och svårutredda,
det finns så kloka människor på jorden! Tack!

Wolfies tips: skrik aldrig åt någon du argumenterar med, kalla dem inte fula saker, det är dumt, sårar for ever och det kommer alltid tillbaks.