Systern Frida o hennes kompis Emma hade bullat upp med massor av annat hembakat som vi smörade i oss.
Sen var det bara att dricka en sista kopp te med Ekorren innan jag snodde några sömntimmar före färjans avgång. Ekorren var inte alls förtjust i min flyttplan...
Min kompis Tarja som skulle möta upp i Nynäs för att åka samma väg tillbaks med mig i bilen, bara för att vi skulle hinna träffas, skickade medelande om att hon var på akuten o hade nåt kroppsligt vajsing....skit också!
Ringde upp min "extramorsa" som bor inte så långt därifrån. Hon visade sig vara barnvakt åt lilla barnbarnet Vide, alldeles nära terminalen, så jag styrde kosan dit o fick en timmes pratstund o en .....
....lyckospark i baken!
Styrde sen lilla bilen mot Hässelby o Systeryster.
Vi fick några timmars prat tillsammans med en annan god vän innan det var dags att kl 2.45 bege sig till Arlanda...som var väldigt dött vid den tidpunkten.
Kl 6 skulle flyget avgå o jag ställde mig i kön för att checka in mina grymt fulla väskor.
Jag hade vägt dem hemma men handbagaget hade väl sådär en 5 kilos övervikt o dataväskan ska vi inte prata om.
Jag hörde o såg att damen i incheckningen vägde även handbagaget o härjade med dem i kön före att de var tvungna att packa om o betala extra o blablabla.
Det hade jag minsann ingen lust med så jag kopplade in min Ärkeängelkompis Mikael, o bad honom ge mig en annan incheckare som inte vägde handbagaget o inte tog betalt för min extraväska som skulle kosta 750 kr.
Jodå, stax innan det var min tur, öppnade de 3 extra diskar o jag fick veta att jag skulle ställa mig i en viss kö (en röst berättade i mitt huvud vilken kö jag skulle välja).
Han vägde inte mitt handbagage men började dilla om extraväskan, så jag fick tyst upprepa min bön om att slippa betala...o plötsligt så sa han att det stod så oklart om det skulle kosta extra o hur mycket i så fall....så han sa -Hellre fria än fälla...å jag förärade honom en stjärna på himlen för vänligheten o skuttade lycklig iväg med mitt grymt överviktiga handbagage.
När jag kom till Frankfurt 2.15 senare hade jag två timmar på mig tills flyget avgick mot San Francisco men det kändes inte som om jag vågade stanna o hugga en snabbfrukost utan jag ilade på o hamnade i en jättekö för att ta mig igenom passkontroll nr 1.
Där blev jag stoppad då de såg att min biljett tillbaks var 92 o inte 90 dagar senare....vilket fick bruden i kontrollen att storkna...jag fick vänta forever tills hon gick med mig o fann att Lufthansa inte hade öppet för ombokning.
Hon skickade ner mig en vånign att leta upp Lufthansas service.
Efter lite irrande hittade jag disken men en mycket grinig man skakade på huvudet o ansåg mitt projekt helt omöjligt o kunde verkligen inte boka om.
Min telefon hade gått i strejk o gick inte att skicka meddelande från o inte heller gick det att ringa.
Återigen tog jag hjälp av min vän Mikael o bad honom om hjälp.
Då plötsligt för första gången på 3 veckor gick detta enda sms iväg, till Jocke i Sverige som var den enda som kunde boka om.
Efter några väldigt långa minuter ringde han upp o lovade fixa genast.
Sen blev det en evighetsväntan till medan jag maninskt rabblade i tanken att allt ordnar sig, jag hinner, nemas problemas, jag ska med planet, Hakuna Matata, inga bekymmer, jag sitter snart på planet......såsmåningom kom samtalet, killen bakom disken fick sina uppgifter o skrev snällt ut en ny biljett, som jag sen rusade iväg med.
Nu släppte de igenom mig....puh, MEN.. gaten Z62 var inte just i närheten så det blev en grym språngmarsh, med en väska vars hjul la av o den var ju inte fasligt tung innan ;O), med en dataväska uppå som också vägde nåt ton, o hela tiden ropade de i högtalarna att min flight var på G så alla som ville med skulle arshla på.....så med andan i halsen kom jag så äntligen rusande till gatan bland de sista ...... men när jag skulle in där blev det röd lampa igen.
Dags för nya böner, medan personalen kritiskt skulle ringa Lufthansa o kolla om biljetten som de höll i sin hand verkligen existrade...suck!
När jag så äntligen kom ombord, hade stuvat in mina tvåtonnare uppe i bagageutrymmet, balanserandes på 2 säten med skräckslagna människor, jacka o hatt, kunde jag röd som en vattenmelon i fejset, med 13 små rännilar av svett rinnande nerför ryggen, glida ner på sätet o i 5 minuter bråka som en dåre med att få av mig bootsen som satt som limmade med Karlssons klister på mina barbammamasvullna fötter.
JAG var med när planet lyfte - FATTARU, PÅ VÄG, JAG VAR PÅ VÄG TILL MITT NYA LAND....lika lycklig som svettig lät jag leendet sprida sig i hela kroppen.
Lutade mig tillbaks, stängde ögonen o tuppade så småning av i ren utmattning i en timme tills ett uppiggade glas juice serverades, dock uteblev den efterlängtade frukosten.
Resan avlöpte i 11,5h utan "uhelle" med små trevliga vegetariska mål emellanåt.
Jag språkade även lite med min granne som varit på sin sons bröllop i Algeriet.
Hon höll på att få ett migränanfall i början av resan o jag erbjöd mig att göra någt för att hjälpa henne.
Fast healing o en konstig magisk stav med kristaller som hängde om halsen på en rödhårig svenska, full med smycken, iklädd gula skinnbyxor med låååånga fransar som satt o kollade på en DVD med Shrek, var förmycket för henne, så hon avböjde vänligt mitt erbjudande.....jaja, her choice! ;O(
Sen passade jag även på att fundera ut en bra story om varför jag återvänt hit så snabbt o skulle stanna så länge.....jo minsann, jag skulle släktforska kom jag på o hittade på en liten gullig historia om det...som den bistre mannen i insläppardisken svalde med hull o hår o till och med fick jag ett litet leende på de annars så bestämda läpparna.
Tror du sen att mina väskor fanns på plats på bandet? Nix, rätt gissat!
Efter 15 minuters väntan o åtskilliga försök att smsa o ringa stackarn som skulle hämta mig, gick jag till disken o bad att få låna en telefon o ringa David som mycket riktigt tålmodigt väntade sen nån timme på mig.
Lite senare fann jag mina väskor på Businessclass bandet o jag kunde stuffa ut o hitta mannen som artigt pussade mig på båda kinderna o mulade in mina väskor i sin glänsande BMW.
Vi stannade till på banken så jag fick sätta in mina dollar samt i en affär för att fixa lite grapefrukt till frukost innan vi drog hem till Jasons hus, minns du honom, snubben jag hann träffa två gånger innan jag åkte till Sverige sist, han som tog mig till den fantastiska Reedwoodskogen.
In med väskorna där. Sen fick jag gå med David hem o käka lite leftovers från Thanksgiving som var igår den 22.
Nu har jag gått en runda med hans jyckar eftersom hans systerdotter som bor här inte tar sig mer än mellan kylen o soffan (läs datorn) o har skaffat sig en 100 kg extra under skinnet, inte verkar vara mycket för hundpromenader...
Jag vet inte vad klockan är men närmare halv 8 tror jag----ute är det beckmörkt o jag är i Californien - jag är i USA- jag har just börjat mitt nya liv, i mitt nya land o fattar visst trögt att DET HAR ÄNTLIGEN HÄNT, JAG ÄR HÄR, YES,YES,YES!!!!!!!!!!!!
ALLRSÅ, MITT HUS ÄR SÅLT, JAG ÄR HÄR, ALLT ÄR FANTASTISKT O JAG HAR TILL O MED KÄKAT JAMS TILL KVÄLLSMAT!
JAG är sååååååååå tacksam över att JAG FINALLY ÄR IN AMERIKATT!
Wolfies tips: låt dig svepas in i mitt lyckorus, o känn den underbara feelingen över att va med om att någon får sin andra chans i livet, att börja om på nytt, helt efter sitt hjärta!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar