Barnsligt fri - beröm skapar växande

Tänk, snart får jag rida ut över vidderna igen! Min blivande Boss har lovat visa mig ägorna den första veckan. Har man 500 mjölkkor och 300 amkor så borde det ta en stund att komma runt egendomen till häst.
Min första ridlektion inträffade när jag var 6 år gammal. Då hade Sydslättens ryttarförening hyrt en stor byggnad på Jordberga Gods.
Medlemmarna körde dit sina ponnyer, stod sen tålmodigt där och frös och väntade i flera timmar tills alla ungar ridit klart. Helt klart värt en eloge!

Ridläraren gick verkligen inte av för hackor! Han hette Major Ståhle!
En synnerligen liten, BESTÄMD man med en något pipig men enormt bestämd röst. Vi var skiträdda för farbror Ståhle och vi gjorde vårt yttersta för att rida lätt i vart annat steg, hälen skulle peka neråt och tårna framåt...å RAAAAAK I RYGGEN, vrååålade lilla farbrorn emellanåt så vi nästan kissade på oss.
Ja, det var tider det.
När jag var runt 8 år började jag rida på en ridskola i Lindby söder om Skurup. Kajsa var ridlärare, en lugn kvinna med mycket mjuk röst. Oj, vad behagligt det var och tom roligt på ett annorlunda sätt. Nu hände det ju ofta att vi fick beröm, vilket lilla farbror Ståhle varit en aning snål med.

Ja, vi halkar in på det spåret en stund. Beröm, oj vad det är viktigt! 
Speciellt att få beröm för den man är, inte bara för vad man gör, annars är det är ju mer för prestigen!
Återigen, det här med självkänsla...den behöver beröm som sin näring. Bara att få höra:
-Wao,du är verkligen fantastisk! är underbart att höra. Det finns många i mitt liv som slösar med sådana fraser på mig och jag växer varje gång.
Ta åt ER, ni vet själv vem jag syftar på, TACK!

När jag var sisådär 1/2 9 typ, blev plötsligt den vita, fantastiska arabhingsten som stått på ridskolan till salu! Bearbetningen av min mamma starade genast.
Ni ska veta (ja ni som känner mig vet redan) att jag kan vara VÄLDIGT övertygande när det är nånting jag mycket gärna vill. Argumenten var många men min kampanj gick föga bra.
Min mamma tyckte att priset var alldeles för högt för hennes plånbok.
Inte långt efter araben blev till salu, kom det upp ett annat alternativ. Fölet till min favorithäst på ridskolan blev också till salu och arabhingsten var hennes pappa. Skam den som ger sig. Övertalningskampanjen började om på nytt och nu kom ju saken i ett het nytt läge, då prisnivån var på en mycket rimlig nivå.
Å kan ni tänka er, plötsligt en dag....gav min mamma med sig och 1,5 åringen Nanette blev min.

KAN NI FATTA - JAG VAR MED HÄST!
Detta var såååå fantastiskt att ord för en gångs skull saknades. Vi hälsade ofta på henne under sommaren då hon gick med en stor flock hästar på Näsbyholm.
Den sommaren var onödigt lång....
Första natten hon stod i stallet - samma sak, onödigt lååååång.

Många glada, knäppa och galna minnen finns från tiden då jag som en mycket ung och kaxig liten ryttare själv skulle rida in en häst.....men....det gick till slut!
Somrarna därefter var nog de mest fria och underbara i mitt liv.
En kompis till mig hade också köpt häst i samma veva och stallade upp den på vår gård.
Vi klev upp och hann väl nästan springa förbi en frukostmacka som åkte med i handen på väg ut.
Gjorde iordning hästarna och red ner till Beddingestrand...oftast blev det söderut.
På något märkligt sätt fördrev vi sen tiden på hästryggen hela dagarna.
Min mormor fick ofta besök, 2 små hungriga brudar, sugna på pannkakakor och en liten peng till glass. I skogen byggde vi små hinderbanor och ibland tog vi av sadlarna och lät hästarna beta en stund medan vi låg och tittade på molnen.
Målet för kvällen var att klockan skulle bli 9 (21) så hästarna skulle få va på stranden efter att turisterna tröttnat på badandet och gått hem. Då avslutades dagen med en simtur till häst.
Har du inte prövat detta, vill jag å det varmaste rekommendera att åtminstone en gång i livet prova på .....så häääääääääääärligt! Att känna alla musklerna i hästens kropp spänna sig när den inte längre bottnar och bara glida fram i vattnet med full kraft, hållandes hårt i manen, what a feeling!

Väl hemma (detta var som sagt lååångt före mobiltelefonernas liv) var det nästan mörkt. När vi var klara och kom in frågade morsan...ibland...
- Å vad har ni gjort idag!
- Ridit såklart, vad trodde du!
Ja, det var tider det!

Idag är jag tacksam över: allt beröm som fått mig att växa, de underbara somrarna till häst och inte miinst Nanette som var min allra bästigaste bästis under många år! Hon kunde bevara alla mina hemlisar!

Wolfies tips: slösa beröm över dina nära och kära, bli en förebild för dina barn och din omgivning och känn ruset av att DU får nån annan att växa!

4 dagar kvar till avresa, yeah, yeah, yeah!