Very hot men ingen hit !

Ja,så har då äntligen äventyret börjat, på riktigt i 30 graders hot spring!

Ni som nu är känsliga, har starka anlag för ångest och oro, sluta läsa här! Vi hörs en annan dag! ;O)

Min avsikt med bloggen är inte att ljuga eller försköna, jag kör den brutalt, råa sanningen, direkt ur burken, utan krusiduller!

Min telefon får stroke lite då och då, tex på flygplatsen i Chicago. Ville inte ansluta till internet så mina meddelanden till chefen gick inte fram.  När jag anlände till Atlanta fanns han inte där. Långt om länge fick jag igång i telefonens internet. Han trodde nog jag ballat ur…..messade honom via Fb, ja, hade inte hans nummer…..efter en stund kom det svar att han var på väg…45 min bort. De blev till en dryg timme….efter lite krångel lyckades han hitta mig o mina bamziga väskor. Så åkte vi mot hans bostad en timme bort, närmare bestämt i utkanten av den lilla ”staden” Madison. Han förklarade att det luktade för mycket från all gödsel på gården att man inte kunde bo där……

Har du fått mitt meddelande frågade han? Jag kollade på tel, längre bak bland hans meddelanden och hittade vad han menade.

På morgonen hade en dam kommit ut på ranchen och spikat upp en skylt For Sale!

Alla blev bestörta då ingen förstod vad som stod på. Hans farbror börjar bli gammal och barnen har erbjudit sig att ta över gården. Men se då blev gammelgubben (77 bast) grinig och i all hemlighet slutade han betala lånen. Alla papper går till ägaren, farbrodern, så ingen hade nån aning om detta. Av nån outgrundlig anledning så hamnade jag då mitt i detta kaos…..märkligt, jag som typ aldrig polar med Kaos….fniss.

Som grädde på moset har då chefens yngre slyngel till bror, flyttat in då han nyss skilt sig, så ”mitt rum” var ockuperat. Det som återstod var….en plats bredvid chefen…..suck…som inte hade han nån vidare bred säng. Inte heller hade huset sett till nån städare på läääääääääääääääääääänge. Holy Moses vad det såg ut.

Tvätt ÖÖÖÖÖÖverallt, tomma, halvfulla läskflaskor o läskbägare tom på toa. Tallrikar med matrester på bordet o vasken som troligen skulle komma om man visslade på dem mm. Alla persienner nerdragna och syre var en bristvara. Nåja, klockan var mycket och med tanke på de sista nätternas flitiga sömnad hade jag ju bara sovit sisådär 12 timmar på 4 nätter, så sova kändes som en bra idé.

Min kolsvarta chef hoppade i sitt redan svarta badkar för att sen naken krypa ner bredvid mig….suck…..inte mycket till sömn i en 1.20 säng med en 120 kilos kärlekskrank yngling…..nåja, han respekterade att jag chasade på honom när han blev FÖR närgången.

Brodern jobbade natt och skulle komma hem på morgonkvisten. Chefens telefon började ringa lite över 3, sen halv 4, 4 och slutligen gick han upp halv 5…..fattade inte riktigt vitsen med alla väckningar, men kunde inte sova i alla fall. När han pös iväg strax efter 5, somnade jag som en klubbad säl tills taklampan tändes och en annan mörkhyad människa kikade in. Detta var lillebror som just slutat sitt skift (som polis han också).

Storebror hade en idé om att den yngre skulle visa mig runt i stan och fixa mig lite käk.

Han undrade om jag behövde något och jag föreslog lite frukt till frukost. Han tittade helt oförstående och undrade om han inte kunde fixa nåt från Mc Donalds, men jag avböjde vänligt. Han lovade fixa detta och återvända vid 12 för vår lilla rundtur. Jodå, en banan och 2 äpplen låg det på bordet, vilket skulle det visa sig, var hela dagens meny.

Klockan 11 på kvällen hade han ännu inte dykt upp eller svarat i telefonen på hela dan. Han skulle sova hos sin nya flickvän….Jag har fördrivit tiden med att sitta utanför marklägenheten och läsa. Inte långa stunder i taget då alla grannar varit mer än nyfikna och kommit o sluddrat nåt på engelska som ingen människa begriper. De flesta svarta som natten. Inga hela ord, cigg i munnen o garvandes högt o gällt till sina grannar. Man skulle kunna tro att de rökt på…..eller så, att nåt saknades……

Vid lunch kollade jag åter i kyl, frys o skåp för att se om något mirakel skett. I kylen fanns 2 halvdruckna mjölkdunkar, en dunk saft, lite köttpålägg, majonäs och senap. I frysen en halväten glasstårta och chickenwings. I skåpet 2 stora påsar vitt socker, tacochips och micropopcorn,2 stekpannor, ingen gryta, ingen vattenkokare, inga muggar, bara plastglas. På golvet under den stora sopptunnan fanns det en odefinierbar pöl som såg ut att vara en mix av cola och nåt gammal saft från rått kött…luktade sådär, ganska klistrigt…..inte nåt rum jag föredrar att vistas i kan jag lugnt påstå.

Men, kan du tänka dig – för första gången i mitt liv har jag följt mitt eget löfte – jag är inte hans morsa, flickvän eller blivande fru, så…..skiten , snusket och tvätten får vara kvar! Stolt, å så stolt över mig själv!

En mörk man som underhållit mig flitigt och bjudit hem mig till sin lägenhet åtskilliga gånger förklarar på sin ”gräsrökar” engelska att affären finns runt hörnet. Wao, tänker jag, fint, kilar dit och fixar lite frukt…..men icke. Där fanns hyllmeter med läsk, godis, olika sorters chips och bars samt konserver med bönor och köttsoppa. Köpte mig en påse mandlar och en bar och strosade tillbaks. En mörk man kör upp bredvid mig och börjar prata. Han undrar och jag har några väninnor och förklarar att han mycket gärna vill komma i kontakt med någon snygg svenska. Smickrar mig med komplimanger och lovar komma tillbaks om en timme….

Klockan 7 gav jag upp hoppet om den yngre brodern o messade chefen o frågade var jag kunde hitta en mataffär.

- 3 mils till höger vid affären, blev svaret. Jaha, jag började knata på och kom så småningom fram till Madison.  Vägen dit kantades av fantastiskt doftande träd med en slags lila hängen som liknade gullregn. Snusade in den underbara doften och skrattade för mig själv när jag tänkte på mitt läge ur en komisk synvinkel, lika bra skratta åt eländet! Det bubblade i mitt hjärta och jag kände lyckan rusa i kroppen, av alla dofter, att vara i mitt nya land och på väg mot det okända, spännande!

Tyvärr hade fruktaffären stängt. Frågade en yngling var det fanns en öppen affär.                                                                                                 - 2-3 miles åt vänster i korsningen. Så jag började åter min jakt på en öppen affär. Många tutade o visslade när de dundrade förbi i sina vrålåk. Jag skiljer mig typ en del från alla mörkhyade här…..Molnen tornade upp sig, regnet hängde i luften och mörkret tätnade. Har fått stänga order om att jag inte får vara ute ensam på kvällarna, inget säkert område…. Hittade ingen affär så jag fick stuffa tillbaks i mörkret.

Aningen hungrig men chefen har lovat försöka hitta lite frukt på hemvägen. Vid 10 pm messar chefen att han måste jobba till elva och börja igen kl 6 på morgonen, så jag kanske borde sova på soffan för att han inte ska väcka mig. KL 11 har jag letat fram e barnfilt som lakan och min ylleponcho (tack för den Ola) och knyter mig i soffan, medveten om att nån frukt blir det inte idag.

Ännu ingen internet connection och min telefon vägrar koppla in Facebook, så …åter igen, jag drar ett djupt andetag och tänker….ja visst ja, allting är ju precis som det ska va!

Idag är jag tacksam över att: jag äntligen är här och har börjat mitt spännande äventyr, samt att jag har kan känna underbara dofter och att jag har förmågan att ta det lugnt när det inte blir som jag tänkt….ingen panik i sikte alltså!            

Wolfies tips: när saker och ting inte går som förväntat, ta ett andetag, njut av sånt du har, se de små sakerna och var tacksam över dem. Förvänta dig sen nya, bättre mirakel!

Ps: hittat en trevlig butik som säljer frukt och han har lånat ut sin internetkod (idag 22 kl 3 pm) för att du ska få en chans att kolla hur det går, supersnällt!
Glämde kamerakabeln så bilder kommer senare!