Om passion, att va rik o full, leva och va KÄÄÄR!

Nu är det så här va!

Sätt di klokt, på med säkerhetsbältet, håll i hatten får nuuuu åker vi!

Ingen tid att sortera, redigera o sånt tjafs, rapport direkt från en greyhoundbus som korsar den Americanska kontinenten!

Det händer så mycket, minns inte vad jag slöt med, men tror det var i vänthallen i ….Dallas maybe.???

Träffade en gullig snubbe som jag pratade livet med….vi hade djupa diskussioner tills han klev av nånstans, minns inte var…..sover bara 1,5 h pass, sen tänds lyset o bussen stannar. Folk kliver i o ur, alla m mobil rusar in med sina laddare får att sno åt sig lite ström i 5 min tills de vrålar nåt obegripligt o bussen drar igen.

Ni ska vara askalasglada ni inte var med de första 6 timmarna. Alla satt som förstenade medan bussen formligen skenade fram med en galen chaffis som antigen var på lyset, hade en stor sten i högerskon, eller bara helt enkelt gillade doften av skräck hos sina passagerare. Som att störta nerför ett stup, bromsarna luktade gammal förkolnad korv och det vrålade i motorn, skrek i däcken o vi krängde hit o dit. OM jag hade haft racingbajs på gång hade både byxor o säte varit väldigt bruna, I PROMISS!

När min nya polare Dave klivit av, tog jag upp kameran o grannen tvärs över sa:

På den här sidan kommer snart en vacker vy, jag kan flytta mig. Sen var vi igång, pratade som om vi känt varann i åratal., om allt mellan himmel o jord. Han fick min story och tyckte jag var mer än lovligt galen, men ville ändå höra mer om hur, var, och när o VARFÖR jag ville hit. Han var en ”rödnacke” från Texas o pratade bra flatt….inte lätt att hänga med där men tror jag svarade ganska rätt för det mesta. Chris som han hette fick givetvis skriva i min vargbok, liksom Dave.

På kvällen kom vi till….tja, minns inte längre, nånstans, hungriga som vargar. Han ville gärna bjuda mig på mat. Det har dock visat sig att vara veggie i detta landet är….att vara en starving survivor. Det blev varma nachochips m ost o pommes med ketchup! Wao, det smakade förträffligt.

Vi bytte sen buss i Dallas o Chris skulle vänta där i 3 timmar på en annan buss, vi kramades hejdå och han fick med sig en ängel som hette >Eve, som skulle hjälpa honom på vägen!

Klockan var nu 7 på morgonen typ, å jag hade väl sovit några 30 minutare hit o dit i omgångar. Håret på ända o oborstade gaddar.

Hann väl nästan in, en busskompis hjälpte mig snällt med en av mina gigantiska väskor, innan nästa snubbe i ponytail, erbjöd sig att hiva upp min väska på hyllan. Sen var den konversationen igång.

Alltså, ett original som jag typ. Han berättade ingående i 5 h o sitt liv. Han är stenskulptör, har sett bilder på hans alster, mycket vackra skapelser. Scott var namnet o han är på väg till en flickvän i LA som han chattat med i 2 år men aldrig träffat. Jag får ingående info om hennes svarta, långa hår o djupa, bruna ögon, hon är halvmexicanare.

2 dagar innan han åkte hade han inbrott i sin lägenhet, de tog rubbet utom dassrullen. En bilnyckel fanns där så de tog bilen också. Ingen försäkring, han loosade allt men förklarar att det var Guds vilja att han skulle bli av med allt o gå vidare. Jag tror jag vet allt om honom o hans matvanor,ADHD, familjen i Montana, hur man skulpterar i sten, mediciner o kärleksliv, möjligen missade han kalsongstorleken, minns inte att jag hörde nåt om den iaf.

Jag får inte en syl i vädret o vilar mina stämband, försöker tappert hänga med i hans dialektala virrvarr. Han byter ämne hejvilt.

Plötsligt kommer en odör, helt disgusting,från toan. Du som nån gång haft ”äran” att dyka ner i ett par väl använda herrkallingar, med bromsspår…kan nu sakta dra dig till minnes av den sötaktiga…krypande vidriga lukten. Ha, jag visste det, man kan känna doften från en blogg!

Min nye vän plockar raskt fram parfymerade våtservetter o stoppar upp dem i alla ventilationshål. Detta upprepas sen med jämna mellanrum under vår fortsatta färd. Toan går inte att tömma förrän i Phoenix (då vi ska byta buss) så det är bara att va tapper.

En av gångerna är odören något annorlunda men mer stickande. Den svarta mannen med de gula hästtänderna framför mig, hivar raskt fram sin Axe o slänger bak den till Chris. Open the door säger han. Min vän rycker raskt upp dörren till toan men Axeburken i högsta hugg, men hejdar sig. Därinne sitter en förskrämd svart liten kvinna o klämmer en kabel. Ojojoj, han ursäktar sig hundra gånger o sprejar lite utanför. Kan man låta bli att skratta, NEJ!

Det har visat sig att vi har samma passion för berg. När de börjar dyka upp runt Sweetwater….Pecos Texas…börjar mitt hjärta bulta, de kallar, hjärtat bultar hårdare, vi närmar oss…mina berg, mina berg, Gud vad jag har saknat er. Hela kroppen vibrerar o jag fattar inte hur jag kan va levande utan dem nu när jag känner deras energi. Jag far fram o tillbaks i bussen med min kamera. Chris hakar på look Wolfie look there, han snor kameran o fotograferar som värsta paparazzi. Kolla, det liknar en kvinna, ser du? Ja, o kolla molnet ser du draken? Så där håller vi på i många timmar. Emellanåt stannar bussen, vi rusar in för att hitta ett laddingshål, köper nåt äckligt sött, ni ska inte tro att jag sett skymten av en ända liten ynklig grönsak sen resan började. Äpplen såg jag en gång, de var så rödblanka att jag inte en vågade peta på dem, rädd att få en giftchock!

Efter ett av stoppen ligger det en söt liten blombukett på min plats, ihopbunden av en bit gammalt kassettband samt en vacker sten. Chris tittar pojkaktigt under luggen han eventuellt hade när han var mycket liten. Vi är som små barn, ystra o fulla av liv o passion. När vi går av bussen letar vi stenar bakom fastfoodställena o tar mer bergbilder.

JAG TROR JAG ÄR KÄR IGEN – I MINA BERG, DEN RÖDA JORDEN FÅR OCKSÅ MITT HJÄRTA ATT BULTA HÅRT OCH PASSIONERAT!

Kvinnan framför mig, en vacker svart kvinna med långa, exklusiva lockar o alldelas för höga highheels, som gör att hon måste trippa fram som en ekorre med gjort i byxorna tittar föraktfullt på oss med kylig blick när vi far hit o dit med kameran. Många andra är superengagerade i att visa oss nya spännande bergstoppar. En Mexikansk kvinna pekar ivrigt o pratar med mig på….nån mix av eng/spanska.

Snart i EL Paso o jag har lovat min väninna Ann som bor i Phoenix att inte ränna omkring ute, du kan bli skjuten, de är galna där, håll dig inne, var försiktig!

Yes, har minsann inte tid att bli skjuten NU!

Nu ser jag Mexico!

Nån munkliknande yngling kommer fram o säger, du måste kolla ut nu och ta ett kort, detta är Mexico.

Fjuff, luktar som en obadad tant på ”hemmet”. På förra ställer var jag bara tvungen att köra en underredestvätt o byta trosor….pallar inte va hur snuskig som helst. PÅ det blev det en läcker fiskburgare, det mest oköttiga som fanns o strips som jag bjöd min vän, stenhuggaren på. Han har med sig ett paket råa hotdogs o vitt rostbröd som han mular ihop, ber en tack-för-maten-bön, o glufsar sen i sig!

Nu har vi åkte de resterande massa milesen, klockan är 3 o vi befinner oss nu i Phoenix AZ, nice!

Ni som aldrig har vecklat ihop er kropp till ytan av 2 bussäten kommer inte att kunna föreställa sig hur det känns att räta ut sig efter några timma i den ställningen….

Men…inget gnäll nu va. Hade mycket svårt att komma till ro o somna trots att gäspningarna avlöste varann. Efter nån timme var jag dock ryyyysligt nära. Jag hade testat det mesta, räkna andetag, fokusera på hjärtljuden, meditera och sjunga Lovis ”Vargasång” lite diskret för mig själv. Kom då in i nåt dimmigt tillstånd som kändes ganska ok. ACn vrålade o bussens morotljud höll mig kvar i dimman. Plötsligt ruskar nån mig omilt, skoja bara, bryskt, som om jag fick mig en uppläxning. Utan att fatta vad som hände vecklar jag ut min intrasslade lekamen o sätter mig upp. Då tittar jag rakt in i ögonen på ett grönt monster, nej, gnuggar ögonen. Det är en roadpatroloffecer som spänner ögonen i mig o ur hans mun väller en massa ord som jag först inte fattar. Jag mumlar nåt …..han upprepar sin fråga 3 gånger innan öronen är vakna o tar in att han frågar om jag är Amerikansk medborgare. Äh, nej mumlar jag och börjar fumla i väskan efter passet som verkar befinna sig på djupet för stunden. Jag fiskar upp plånbok, solbrillor, 2 telefoner, en med laddare, ett litet lexikon, ett par svarta trosor o YES, därunder hade passet gömt sig. Mr Bestämd tar bestämt passet och tittar med bestämd blick ingående på många av sidorna, bestämt alla, även de blanka. Sen tittar han igen, ännu mer bestämt på mig, muttrar nåt, lämnar passet och går med bestämda steg vidare. PUH!

Kollar och ser att de hivat ut en stor,svart väska som skulle kunna vara min. En hund halmarkerar att nåt skumt finns i väskan. Shiit, vad har jag i min väska? Gnuggar mina ännu ganska groggiga ögon o ser att, oj vilken tur, inte min väska. Den unga munklika killen, inte donut utan såndäringa radbandsmunk du vet, störtar fram från bakre delen av bussen och man kan höra hans hjärta bulta hårt av skräck. Efter nån minut visar det sig dock att det inte var nåt problem med väskan och han kommer in igen, aningen blek om nosen.

Jag, efter den upplevelsen är det ännu svårare att komma till ro. Inte finns det nån WiFi här heller. Frågar en vakt om det inte är märkligt då detta verkar va en stor station. Jo säger han, jag vet inte vad som händer här ute, inte mycket verkar det som. Så, jag skriver vidare på mitt worddokument. Nog för just nu,måste ställa väskan i kö och uppsöka en kissolett!

Woups, missade nästan bussen. EN annan gate än den det stod Los Angeles på…..

Så, äntligen, bergen igen, nu ropandes mitt namn, som sen ekade länge, länge mellan bergväggarna. HEMMA; YES I´M FINALLY HOME! WAO!

Next stop Riverside! Helle o hennes man hämtar mig o vi åker o handlar I en jätteaffär med en massa märkliga saker. Jag får en guidning genom affären, torkade räkor, stora torkade fläsksvålar, komage, hjärna mmmmmmassa för mig ganska suspekta grejer de käkar här.

Nu anlände vi till huset och jag hälsar välkommen av vovven, en mix av Huskey lr Alaskan Malamute o varg.....Spirit, passande va? Vi har pussats o blivit bästisar.....

Jag har verkligen fattat att detta var precis som det skulle vara. Var verkligen ”tvungen” för min skull att ge genom den här resan, att se bergen, känna kärleken och öppna mitt hjärta igen. Fick god hjälp av Scott som precis som jag upptäckte att han var i exakt samma båt. Vi hjälpte varann och han har nu fortsatt till sin flickvän i norra CA.

Idag är jag tacksam över att jag lever, att jag hamnade i Madison hos en glaning så jag kunde bussa mig tvärs över kontinenten, möta bergen o öppna mitt hjärta igen!

Wolfies tips: misströsta inte när allt ser mörkt ut och liknar en återvändsgränd!

ALLTING ÄR ALLTID PRECIS SOM DET SKA VARA!

Walk in Beauty och tack för att du hjälpt mig med dina positiva tankar!