Fördomar och ändrade planer

När jag suttit utanför bostaden och blivit flitigt uppvaktad av alla mörkhyade människor har det slagit mig gång på gång att vi verkar inte alls tänka på samma sätt. Jag vill inte ha fördomar men har inte kunnat låta bli att undra. Många människor har också sagt mig att det är så, men jag har envist vägrat att tro dem. Igår kväll kom Jonathan, min chef hem vid 7. Han var helt slut efter allt jobb på polisstationen. Dunsade ner i soffan och bad om ursäkt för att han var trött.

 - Vi måste prata sa han. Så här är det. Vi afroamerikaner fungerar inte som ni vita människor. När vi får pengar blir vi giriga, stöddiga och översittare mot våra släktingar och vänner. Gör slut på pengarna och fattar inte riktigt vad det innebär.

- Varför tror du det är det så? (Medveten om att detta beteende minsann även finns bland vita)

- Vet inte, men min generation beter sig ofta så. Min mamma är vår klippa, som försöker hålla ihop familjen och göra de rätta sakerna. Hon har fått en tid på banken imorgon kl. 9 för att förmå dem att göra upp en återbetalningsplan. Min Farbror har tagit lån med gården som säkerhet, rest, renoverat sitt hus och köpt ny, fin bil. Lånet är på 250 000 dollar. Han har slitit hårt i sina dar och vi barn ville att han skulle kunna trappa ner och njuta av livet, så vi har erbjudit oss att ta över. Då blev han grinig och slutade betala på lånen.                                                                                                                              Jag känner mig så otroligt skyldig och dum att du har lämnat allt i Sverige för att komma hit och arbeta och börja ett nytt liv. Banken har tagit gården i beslag och vi kan åka i fängelse om vi bara beträder fastigheten. De har skickat dit folk som sköter djuren, mjölkar korna och så. Vad är din plan om vi inte lyckas behålla gården?

Han såg verkligen ut som en trött och uppgiven liten pojke där han satt i soffan iklädd sin polismundering och jag kunde känna att hans förtvivlan var äkta.

- Ingen aning faktiskt. Jag har kontaktat några av mina vänner för att komma i kontakt med deras vänner här i landet. Mannen i fruktaffären hade ett förslag. Det fanns en hästranch inte långt härifrån som hade Bed and Breakfast, en tysk kvinna som brukade handla där till sina gäster. De letade t o m upp hennes nummer.

På eftermiddagen hade en liten blond 3 åring kommit skuttande bort till mig där jag satt på baksidan av huset och läste. Hennes mamma kom strax efter och vi började prata. Hon ville gå ner och vikt och jag berättade för henne om mitt Fit-for-life koncept. När vi kom in på min situation blev hon bestört och sa att hon gärna skjutsade mig nånstans om det behövdes. Lilltjejen visade mig sina skrapmärken på knäet hon fått dagen innan när hon snubblat på sina flippflopp på asfalten. Jag gick in och hämtade mina cerat och gav dem ett stort och ett litet och hon smetade glatt på sitt såriga lilla knä.

Det känns som om allt kommer att ordna sig, börjar få lite kontakter här men ännu ingen konkret plan i sikte. Du som läser detta och har minsta lilla tips eller råd att komma med, tveka inte. Skriv här på bloggen eller på min mail wolfie.myr@gmail.com. Jag har min telefon men den är lite si och så. Fått låna en iPhone här. Den kan man nå på nr 001 706 474 1652, Fb är också en möjlighet. Just nu (i skrivande stund, dock inte publicerat ännu på ett tag, väntar på besked från Jonathan) när klockan är 15.15 hos er är den 10.15 här och de är på banken sen kl 9. Verkar vara en omöjlig uppgift för dem men vem vet…..

Whistiria en lila klätterväxt

Jag har ju som du säkert redan vet en tro på att vi inte gör några misstag utan att vi väljer olika vägar att gå för att lära oss, för att växa och gå vidare. Min själ är mer än lovligt hungrig på utveckling (min goda väninna Victoria har bekräftat detta vid vårt första möte då hon jobbade som medial rådgivare) vilket innebär att mitt hjul ofta rullar på i en fasansfull hastighet, åtminstone kan det tyckas så för dem som håller sig till den lugnare varianten av leverne. Jag har också alltid varit en person som gått mot strömmen, nu hör jag många fnissa igenkännande….. Min Kusin Vitamin Helena brukar jämt säga när hon hört nåt av mina nya upptåg:

- Blir jag förvånad ELLER…..nej, INTE mycket!

Jag vet att allt händer av en anledning, därför hjälper det inte att få panik, deppa eller ge upp utan leta sig vidare i snårskogen. Efter ett tag brukar jag få veta eller själv se anledningen till en viss utflykt jag nyss företagit mig…..till en brant, mycket hal klipp vägg som jag nyss kravlat mig uppför, utan säkerhetslinor eller annan nödvändig utrustning.                                                                                                             Faktiskt är jag mycket tacksam att jag vågar gå min egen väg. OM alla vågade gå sin egen väg i kärlek och vägra låta rädslan för det nya och okända strypa deras handlingar, skulle många fler känna sig tillfreds med sig själv, livet och …ja ALLT!

Vill du veta en hemlis? Mmmmm, kunde väl tro det! Knepet, det hemliga knepet är att lyssna till sitt hjärta och inte till sin hjärna. Hjärnan är förnuftig och kan övertala oss till allt möjligt beroende på vad vi varit med om men hjärtat är själens språkrör och tar dig till ställen du behöver för att bli en kärleksfullare, ödmjukare och lyckligare människa. Hur många av oss kan idag säga – Jag älskar mig själv precis som jag är? Inte så många skulle jag tro. Å vet du, det är (som du säkerligen hört många gånger) inte möjligt att ge något av sig själv som man inte har inom sig ! Oavsett om du tror att du älskar dina barn och din familj så kan du inte känna mer för dem är för dig själv! Det tål att tänkas på. Många anser att det nästan är fult och skamligt att tänka på sig själv, utvecklas och må bra själv i första hand, men det är verkligen klokt tänkt. Det vi inte ger oss själva, förmår vi inte heller förmedla till våra barn och våra nära och kära.

Oj, förlåt om det blev mycket text idag men orden bara rinner ner genom fingrarna som dansar över tangenterna, orden vill ut…spridas med vinden och träffa nån som kan suga åt sig, nån som just precis NU behövde dem för att ha modet att gå vidare…på sin alldeles egna stig!

Det plingar till i telefonen. Jonathan skriver:

-It´s gone,they found a buyer for the farm they will not let us pay payments to catch up.

Jaha, då är det bara att ställa in siktet åt ett annat håll.

Dags knata de 3 milesen till frukthandlarn och kommunicera med omvärlden.

The Madison Produce Co - fruktaffären

Idag är jag tacksam över att jag är på väg mot nåt ännu bättre, att jag har frukt att äta hela dagen, samt att jag vågar gå först och bana vägen för andra!

Wolfies tips: nästa beslut du ska ta – känn efter med hjärtat vad det vill, våga följa den rösten och se……mirakel är redan på väg!