OOOWWWIIIIII håll i dig, nu åker vi ner igen...

Imorse hände det en lite skum grej, men jag är ändå glad att du fick va med i mitt lilla lyckorus igår...känslor ska få ta en stor del av livet, speciellt om de är positiva, kärleksfulla o smakar gott.
Jag tänker inte heller be om ursäkt för den guppiga resan du får va med om, den är en härlig lärare....
Vill ju också visa dig mitt sätt att hantera alla häftliga svängar, kurvor, upp-o-neringar som livet så humoristiskt o välvilligt bjuder mig, dig oss alla att delta i då o då...jag kanske mer skulle säga dagligen, ibland oftare...i mitt liv!
Men bor man i Sedona, heter Myrvälder o gillar NYSS, så.....får man va med om massor, o hade det bara varit uppar, så hade jag väl loosat fotfästet grundligt vid detta laget kanske....
Märker du att jag försöker linda in dig långsamt, mjukt som bomull i dagens tema...kanske lika bra du spänner fast dig IGEN!....
ÅK, d e bar å åk!
Shit jag kan nästan höra alla skrik redan... nu när det bär av neråt i en rasande fart, men jag ska göra mitt bästa för att hålla på bromsen så ingen åker ur vagnarna...

Meddelandet som väntade på min telefon när jag vaknade löd såhär:

Hey I got some bad news my elder in Campe Verde was very,very angry angry when he lerned about us. 
He told me No because I just recently made my four year comitment to the sun dance and to do this I need to be a single man during this time....if you know anything about the sun dance it is big time serious defining and you commit four years at least so I´m not sure what to do....I can not brake tradition....any idéas??
Wolfs Robe

Hrm..jag tänkte att en promenad upp på Chimney Rock skulle va en god idé just nu...skippade frukosten o tog 2 munnar vatten o gav mig av....

Hittade några sötnosar på vägen dit...

Vi har messat hela dan o inte kommit fram till nån bra lösning, så jag gissar att den fantastiska lösningen som var aktuell igår, just nu väntar på att Universum ska bräcka den med en ännu bättre!
Trodde du på gårdagens fantastiska lösning???
Det gjorde jag också!!!
Jag njöt i fulla drag, tur det... då den visade sig va väldans kort...tänk på det....njut ordentligt när mums kommer i din väg!

Beslutet att gå upp på just Chimney Rock idag, var inte mitt...det var min inre "rådgivares"...som ville säga mig något....jag gick upp alla vägar jag kunde hitta för att finna the head trail upp till rätt Rock...
Varje gång jag gått en lång väg upp hittade jag en ny tomt med staket...o fick vända o gå ner igen...
Slutligen hittade jag en man ute som jag frågade.
Han var ny o hade ingen koll men han pekade på ett grönt hus bredvid....de har bott här länge, trevliga männsikor, fråga dem.
Jag traskade dit o plingade på. 
De var mycket trevliga o först kom mannen ut, pekade o förklarade, sen kom hustrun ut o körde reprisen....sen ville hon veta vad jag hette o vad jag var för en typ.
Det fick hon...önskade mig all lycka o Blessings o jag gav mig åter på jakt efter stigen...
Hittade då äntligen parkeringen upp till stigen....då hade det gått 2 timmar sen jag gick hemifrån.....

Så här på bilden ser det inte värst långt ut upp till toppen men jag lovar dig, det var inte bara att skutta upp dit, nixpix...

Efter ytterligare en halvtimma, på stigar hit o dit var jag tvungen att kliva ut i snön o svalka tassarna lite...

Det fanns tydligen inte bara ett väg uten flera hit o dit, ner o runt o jag ville upp.
Klättringen var stundtals ganska brant o för varje gång jag var fel var det bara att vända o gå tillbaks....klockan började bli mycket o jag tänkte att det kanske var lika bra att vända om, gå tillbaks o komma en annan dag med karta, men se något i mig gäckade mig att forstsätta.
Det var som om jag speglade mitt inte, lösning på lösning var en återvändsgränd o jag var tvungen att bevisa för mig själv att jag skulle nå mitt mål, va fokuserad, orka ända i mål!

Nu började orken tryta, o törsten göra mig lite småsnurrig men jag visste att jag måste upp på toppen.
Lucky me att det snöade för en vecka sen o har varit halvkallt sen dess, det fanns fläckvis minimalt med snö, något prickig av röda partiklar men just nu spelade det mindre roll att det knastrade mellan tänderna.
Jag krafsade ihop några småklunkar snö, å den rann kallt o skönt ner o fuktade min torra strupe.

Äntligen hittade jag en stig som verkade vika av uppåt.

Utan mat o dryck var den en större utmaning än vanligt men det var visst också så det skulle vara just den här dan....en slags märklig snöfasta!
Jag klättrade, pustade o klättrade igen....ganska väldigt mycket tyngre i benen än vanligt...

Tvärs över på nästa Rock kunde jag skymta små alver, ....nej människor...ojojoj, vad berget är mäktigt stort när man ser människorna i förhållade till berget!

Du som ännu har hyfsat bra syn ser dem ännu, ni andra, hämta ett par brillor!

Fattar du vilka myror...vilket gigantiskt berg...
Nu är det så att svimma är inget jag ägnat mig åt tämligen ofta, så jag har väldigt lite erfarenhet på det området, o inte har jag nån plan på att träna upp mig heller, men jag vet hur det känns när det börjar....o just innan jag fann den sista lilla enromt branta stigen...eller vad man kan kalla det, började suset i huvudet...."just innan jag tuppar suset"..först tänkte jag att det går nog över, sen tog nån bra idé överhand o kommenderade SSSSSSSITT!
Just för ögonblicket kunde jag nog tycka att det var en ganska god idé så jag kastade ner min lekamen på marken just i rätt tid....bra va?
Satt kvar tills sus o ringningar hade dragit vidare till nån ny galning som var på väg att svimma,halvt uttorkad på nåt rött berg nånstans..

När jag suttit en stund å känt mig ganska mesig över att han hittat vägen upp men ca 15 meter återstod, så satte jag ny fart uppåt o gav mig den på att nu skulle jag upp.

YES! I did it! 
Lite väl matt precis då så jag satte mig i skuggan just där jag anlänt o pustade innan jag kravlade mig fram på den sista minimalt smala stigen runt till solsidan.
Det var där jag hade sett att jag skulle sitta en stund o njuta!

Under dessa gosemosarna hittade jag ett litet utsprång, lagom för min rumpa att vila på en stund.

Nu skakade hela kroppen o tårar började rinna, härliga, sorgliga, nöjda, ledsna, förhoppningsfulla
...ja alla sorters tårar....så himla gött o bara sitta där o vara, känna allt inom, släppa ut det som ville ut....o behålla resten...njuta av solvärmen, av att ha nåt mitt mål, av den betagande utsikten!

Sittandes där på den smala kanten fick jag en brilliant idé!
Jag har ju lärt mig självhypnos...jaja, lugn, jag är tillbaks oskadd... ;O)
Här skulle va ett perfekt ställe att hypnotisera mig själv o mata mig med mina positiva suggesioner....jasså, det tycker inte du?
Vilken tur för mig att jag var den enda däruppe, den enda med rösträtt i denna frågan.
Å jag röstade JA!

Sagt o gjort, jag böjde ena benet till max o satte skon mot bergen för att hålla fast mig på nåt sätt.
La händerna till rätta i knäet,beslöt att 5 minuter skulle vara lagom, slöt ögonen, tog några djupa andetag o gav mina två kommandon.
Det tog några sekunder längre än vanligt att åka ner på djupet men visst kom jag dit!
Lika bra som vanligt kändes det, ännu bättre faktiskt, solen värmde mitt ansikte, hundar ylade som galna en bit bort o hästar gnäggade...o jag preparerade mig med mina förutbestämda budskap för att nå mina mål!

Ingen aning om hur länge jag satt där men jag hade ju gett kroppen kommandot 5 minuter så jag får väl tro att det var så det blev.

Jag kom ännu lättare o snabbare tillbaks när kroppen bestämt att tiden var ute o kunde med lätthet få upp ögonen igen.

Utsikten var .....gorgeous...vilken frihet att få sitta här högt uppe på en smal liten kant, dingla lite med benen, (såå himla glad jag inte lagt mig till med höjdskräck, det hade ju aldrig passat in i mitt vilda liv) o beskåda detta!

Detta var utsikten till höger om mig.

Jag slöt ögonen igen, o kände att jag var en smula trött så jag beslöt mig för en powernap.
Ingen aning om hur länge den varade men den kyligare vinden o den plötsligt låga solen talade om för mig att det var hög till att återvända, men att jag inte skulle va orolig, jag skulle hinna tillbaks innan det blev mörkt!
Fattade INTE hur det skulle gå till, då jag mindes vägen hit o jag var en bra bit hemifrån o solen var just ända nere på bergets översta kant när jag trasslade mig neråt.

Jag kände att jag ville tacka The Chimney Rock för att jag blivit så väl omhändertagen o inte ramlat ner o för att jag bara var tacksam...över stunden jag tillbringat där!
Nu i den magiska kvällsolen brinner bergen i kapp med mitt hår...

Dags att kravla sig tillbaks..
Å vad gårdagens lilla utspel av Universum betyder eller hade för uppgift har jag inte fattat, men kanske jag gör det en dag....who knows....hann i alla fall chocka några stackare därborta i Svergige....det är mycket träning att ha mig i sin vänkrets eller släkt...fint det! ;O)
Huvudsaken är att gå vidare, va lycklig tacksam över det njutning jag hann känna o med nyfikenhet se fram emot nästa helt grymma lösning på mitt bokvarhär skap!

Just under den främsta delen av "skorstenen" var mitt bo en stund...

Jag försökte leta mig ner ett annat håll men insåg att det skulle va en värstingen obra idé idag o alla dagar faktiskt!

Detta trädet såg nästan ut som om någon stoppat ner det...upp o ner...så rötterna stack upp..

Nya myror på andra sidan berget...

Bra med vit jacka, syns långt då...

Kunde inte annat än njuta till 100 över min dag i denna enormt vackar värld jag traskar i...

Visst gör kvällsljuset magiska saker med The Red Rocks....the are on FIRE!

Den vitklädde mannen hade en vovve med sig som gjorde små våghalsiga utflykter på egen hand...

Likt ett periskop från "down under"

Cool struktur!

Hann ifatt ett par i min iver att komma hem innan det blev förmörkt. 
Minns du alverna på första bilden...
Jag gick efter dem en stund o kvinnans hår var väldigt långt o en lång svans stack ner under hennes väst, kunde inte låta bli att tänka på troll, fniss...
De var väldigt trevliga o blev mina nya vänner här.
Vi  följdes åt ner till parkeringen o de erbjöd mig lift ner till Basha´s...tacksam för det!
mannen hade barn i samma ålder o även hans barn tyckte han var "galen" ;O)

Byebye o tack för den här dagen, see again some day!

Idag är jag tacksam över att: jag förstår mig på att se livets små o stora mirakel även om inte allting alltid är som det verkar,
du är med på min resa o kan få ta del av alla härligt, fasansfulla gropar, svängar o höjder o dalar,
o att du också får va med om mirakel, med mig...
att mina valpar får träning i livets svängar av sin kanske mer än lovligt vilda mamma ;O)
o kan se att livet går vidare ändå....mot nya, galet härliga lösningar!
       Puss alla min älskade små valpar! tack för att ni förgyller mitt liv, å står ut med en
                                        vildare variant av mamma ;O)

Wolfies tips: när saker o ting som verkar som bäst rycks ur dina händer, 
                                        FÖRVÄNTA DIG NÅT ÄNNU BÄTTRE!