Inget slaveri, tårar som rinner, utflykt som lyfter

Jag tycker faktiskt om jag får skriva det själv, att jag oftast är en muntergök, trots att det är lite motigt då o då. 

På något sätt har jag lyckats tro att det är lååååååååååååånh tid kvar till återresan….men….det blir svårare och svårare att övertyga mig om det.

Första gången jag var i Arizona, bestämde jag ju mig på planet till Sverige för att göra klart allt i Sverige, sälja allt, bli en fri kvinna och flytta hit.                                    Typ, det var DÅ ALLTING BÖRJADE!

Andra gången jag var här i fjol, bara en vecka o i Florida, grät jag halva vägen till Sverige för att jag inte visste hur snabbt jag skulle kunna komma hit igen.

Idag har det varit svårt att vara mitt vanliga, sprudlande jag……så jag fick verkligen skärpa mig när vi åkte på intervju med galopphästtränaren.

De hade ju aldrig träffats, så mycket av tiden gick åt till att reda ut vem av dem som avbokat dejten för bions (som ev kunde innehålla vulgära ord) skull , med vem.            Han gillade att retas med henne och hon var tacksam att reta…

Men, till slut fick vi lite prattid och det visade sig inte vara ett hästjobb utan rent o skärt slaveri!

Jobbet innebar att man började kl 4 på morgonen och hästarna skulle lindas ben på o matas o fixas i ordning, sen jobbade man till lunch o började igen vid tre till 6,7 nån gång. $12dag/häst, och de allra duktigaste hade hand om 5 möjligen 6 hästar……och 7 dagar, varje vecka….nja, såå desperat är jag inte.

Modet föll en aning, då jag hoppats kunna återvända efter 2 veckor i Sverige. 

Det känns som om jag skulle kunna klara mig på det, men livet hade en annan plan för mig, som vanligt….

Det började regna, i 5 minuter när vi åkte därifrån o alla flaggviftarturneer ställdes genast in, sen sken sola igen, precis som vanligt!

Vi var på en farmersmarket i Richmond o fruktade runt lite, innan vi drog hem.

Suck, var inte på nåt humör alls typ, jo, låg, inte alls likt mig. 

Gick ut i trädgården  vattnade den halvvissna tomatplantan o avocadoträdet, sen satte jag mig ner på den stenlagda marken o bara försökte njuta av solen, men det ville sig inte riktigt…njutet blev till små rännilar av tårar som sakta rann nerför kinderna, o hjärtat skrek o bråkade som en liten unge som inte får godis i affären…..vill inte, vill inte, vill inte…..åka tillbaks på en enkel biljett o inte veta när jag kommer tillbaks…..

Jason, snubben där hon har sitt ”office” messade o frågade vad vi gjorde?

Han tänkte bjuda oss på middag…han skulle komma förbi när han slutat för dagen. 

När han kom satt jag ännu där med mascaran rinnande som en indianmålning över halva fejset med små ringlande blå ränder. 

Virginia tog sig en lur, så vi gled iväg mot Berkely, upp och runt den vackra sjön som är en vattenreservoar och ner på andra sidan. 

OM San Franciscos backar var branta så var det ingenting mot här. 

Vägen vi kom på började bli ”stad” högst upp, sen gick det stupande ner i 4 platåer, o hade man inga eller dåliga bromsar så hade man absolut ingenting där att göra, det vill jag lova.

Han berättade att han bott där och att han ännu satt i nån kommité för staden som höll huvudgatan i ordning, på olika sätt. 

Alla affärer längs gatan betalar en årlig avgift för att allt ska skötas och en snubbe går eller cyklar varje dag uppför gatan o ser till att allt är rent o snyggt o ser bra ut!

Vi gick in i en affär han trodde jag skulle gilla, gathering Nations…med en massa fina saker, ojojoj. 

Hittade ett armband som absolut kallade på mig, men som lika absolut inte skulle finnas på världskartan som finns i min plånbok över möjliga inköp. 

Hon tog upp det o förklarade alla symboler o hur det var gjort o då insåg jag ännu mer hur mycket jag önskade att det kunde följt med mig ….en dag ska jag återvända dit som en burgen kvinna o låta det följa med hem! Endast $ 375 !

Efter den fantastiska affären blev det kinamat på en fin restaurang, med nån god soppa m tofu, sen räkor stekta i nån stark, sötsur sås med vildris.

Vi hade väldigt roligt o pratade som om vi känt varann forever.

Den sista anhalten var en glassaffär dit vi bara var tvungna att gå, för de hade hemgjord glass o han övertygade mig om att den måste smakas!

Det blev två oprövade kort, anis- och peanutbutter-ice….mmm gött, anisen smakade som min mormors ”bröstkarameller”….hört det förut?? tror det var pga anisens slemlösande effekt de kallades så….

Kvinnan som ägde glasseriet funderade länge  väl på vad hon skulle kunna göra för att garantera sin uppväxande dotter ett job. Så hon drog igång ICECREAM, o där jobbar nu hennes dotter! Cool idé!

På tillbakavägen bestämde han att vi drar imorgon, över berget o kollar om det finns kusar at hyra för en bergsritt o kanske nåt jobb, you´ll never know…

Idag  är jag tacksam över att en vän jag knappt visste jag hade, gjorde ”min dag” för mig  så  som jag skulle ha gjort för en vän som behövde lite uppmuntran.

Wolfies tips: det goda du gör för någon, kommer alltid tillbaks till dig i en eller annan form, på ett eller annat sätt, en eller en annan dag!

                                     SO, be a GOOD, CARING person!