På tågstationen i Pedley, kom en vakt genast fram till oss när vi stannade bilen.
Han frågade vart vi skulle och om vi hade biljett.
När han fick veta det, tog han genast upp en tidtabell o ringade in tiderna o bytet i LA. Helle o jag baxade lasten med mina ägodelar till perrongen och automaterna man köper biljetten i.
Vi stod o krånglade en stund, det gick sådär...vi tryckte in Ventura och det gillade inte maskinen. Vakten kom fram o försökte samma sak, men icke.
Hrm.....då kom vi på att stationen hette East Ventura, sen gick det genast att köpa en biljett.
När vi suttit en stund på bänken kom han fram till oss, just när Helle tagit ett kort på mig och frågade om vi båda ville va med på bild?
Han tog kameran o så här blev resultatet.
Helle började prata med honom och plötsligt var de inne i en livlig konversation om människors karakteristiska utseende från olika delar av världen samt varför....
Mannen var Native och kom från Mexico.
Han gillade prata med oss och de tog i hand när vi skildes åt, fast jag snodde en kram och han önskade mig lycka till i världen, himla go människa!
När han och Helle hjälpt mig att baxa upp väskorna på tåget och tagit farväl, snabbt som ögat innan han ropade ut henne för tåget skulle avgå, började de språka igen och han fick ytterligare en 30 min pratstund innan Helle drog hem.
Så var jag då plötsligt i LA för första gången i mitt liv. Inte för att jag hann se mycket men det går väl fler tåg, fniss.
Detta såg ut som taket på en polisstation, 2 helikoptrar redo att dra på jakt....efter nån buse eller fartdåre..
Jag tror detta var själva stationsbygnaden, den låg i alla fall i anslutning till tågspåren.
Innan jag åkte bad jag att bli visad till rätt tåg och få hjälp med väskorna (jag bad också om att det skulle ske på ett mirakulöst sätt, det piffar upp tycker jag) och som vanligt lastade någon på och av dem åt mig varje gång.
Efter tågbytet i LA, satte jag mig framör en tjej som jag bytte några ord med när jag gick förbi.
Jag gick tillbaks till väskorna o hämtade en bok för att läsa lite på den 2.45 h långa resan. När jag slog upp boken tänkte jag, men HAAAAAAAAAAAAAAAALLLLLLLLLÅÅÅ!
Böcker kan jag läsa precis när som helst, här ska kommuniceras!
Vände mig om och börja prata med den tatuerade bruden bakom, April hette hon.
Efter 5 min flyttade jag bak till stolen bredvid henne.
Hon gick på en häftig skola i La med design och musik och mystik på schemat, lät ju asccolt!
Shit vad vi pratade! Vi hann nog avverka 100 ämnen och tiden bara flög iväg...
Fick raskt fram kameran när hon ringde ett samtal för att hinna få nån bild av resan.
Inte så lätt ta bilder då träd o höga buskar skymde den mesta sikten.
Hon gillade mina tatueringar och smycken och vi var tvungna att ta ett gemensamt kort på oss.
Jag ringde Scott som skulle möta upp vid tåget...typ många gånger, inget svar....
April föreslog att jag skulle ta hennes nummer, ifall de inte skulle dyka upp.
Klockan var 7 på kvällen och vi två var ensamma på en perrong som såg ut att ligga vid världens ände, helt ödslig i en utkant av stan.
När jag äntligen fick tag på honom var han på stationen, på perrongen men vi såg inte varann.
April anande oråd och trodde hon kopplade vad som hänt.
Hon fick prata med Scott.
Jodå, han var på fel station, den han var på låg en bra bit bort....många gör det misstaget sa hon, o hon visste för det hade hon också gjort nyligen trots att hon bodde i Ventura.
Hon hade en ide´
Han som skulle hänta henne var en snäll människa och hon trodde han kunde köra mig till Scotts adress, som jag som tur var hade.
Hon sa åt honom att ta bussen hem igen och fick Lauras nr för att förvarna att jag var på ingång.
Efter ytterligare 10 min, kom vännen och hon frågade snällt...jodå, det kunde han tänka sig.
Han kom i värsta lyxbilen, en Jaguar....tror jag det var...??!!??
Det var halt klart bättre standard än i min Renault Laguna ;O)
Skitfin i alla fall!
Det tog typ 7 min hem (tja, hör, nu är jag hemma på ett nytt ställe i världen jag aldrig varit på innan och inte ens kommit in genom dörren till) och vi letade oss fram till nr 8.
Jag hade ringt flera gånger, upptaget!
Ingen öppnade heller trots att jag bankade rejält på dörren.
Ringde Scott igen, han skulle ringa nån granne o kolla om hon var där...
Vi gick till bilen och lastade ur mitt bagade.
Då kom en snubbe halvlullande med en liten jycke.
Han stannade o kollade på mig o frågade om jag letade efter Laura!
Det var ju lite coolt ändå.
Här kommer jag för första gången i mitt liv till en stad och efter 5 minuter kommer en okänd man o vet vem jag letar efter....
Jo, det gjorde jag ju....Hon är hos en granne sa han.
Jag bad honom säga åt henne att jag väntade utanför hennes dörr.
Mina vänner kramade om mig och åkte och jag stod där i den svala majkvällen utanför en låst dörr någonstans i Ventura, all by my self .....
Efter en stund kom snubben hasande igen o sa: följ med!
Jag trallade iväg med alla väskor utom en som han tog.
En bit bort var dörren öppen och därinne satt några kvinnor o pysslade.
En annan rotade runt i köket.
Alla upptagna med sina bestyr då jag bamsade in genom dörren med hela mitt bohag.
Så småningom fann jag ut vem som var Laura och jag hälsade på alla Mexicanska , inte helt lyxigt klädda kvinnor med tuttarna hängandes halvvägs till knäna i alldelse för stora T-shirts.
De satt o vecklade in plastbestick i servetter o knöt snören om, för en fest som jag inte kan stava till ännu...mer om det imorgon.
Vi knatade hem när de var klara och därhemma väntade en tax som hade skaffat sig en inte så bra vana att kissa och bajsa inne på heltäcknigsmattan.
Så, min första mission blev en hundpromenad, i kvarterat och först då kom bussen som Scott lyckats fånga.
Han blev erbjuden stryk av en full karl på bussen, kunde slutat illa, men han fick bara lite nypmärken i armen....innan mannen blev avslängd från bussen.
Jag blev anvisad det största rummet med värsta supersängen.
Hrm, givetvis undrade jag ju varför de sov i en smal bäddsoffa i det mindre rummet.
Jo, kvinnan som bodde granne, bakom den mycket tunna väggen, brukade ha många pojkar på besök, tydligen hade de saker för sig på nätterna som inte var helt rumsrena, så de hade fått flytta ur sitt sovrum o in i vardagsrummet.....spänande innan det börjat!
Idag är jag tacksam över att jag tog mig hit helt utan krångel,
jag fick lift o hjälp med alla väskor, ända till dörren (bussen avgick nämligen flera km från stationen...hade ju varit sådär kul med alla bautaväskor),
jag nu ska få uppleva en ny del av landet.
Wolfies tips: nästa gång du sitter på tåget eller bussen, ta kontakt med nån som känns trevlig....språka en stund...vem vet vad det kan leda till???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar