Vilka soppa...

Alltså, himla glad i en kvart, skulle skriva blogg men sen la skiten av o det stod att Metro PCS, de jag ringer med inte stöder tethering. SÅ, tillbaks på ruta ett!

Nu är jag på Catahoula coffeshop, internet funkar men laddar så långsamt att det tog 5 min att få upp min bloggsida. Går definitivt inte att ladda upp bilder, so very sorry....vill i alla fall tala om för dig lite senaste nytt.....

Vi börjar där vi slöt sist!

PÅ kvällen efter att bruden fått fnatt fick jag tag på en kuf som jag språkat med på fejan i fjol. Hade fått hans nummer då. Ringde honom o han tyckte men visst, kom hit du bara, nemas problemas.

Så, jag tog tåget (min kära vän April skjutsade mig till tåget, med morsans bil) ytterligare drygt 600 miles norrut och hamnade, efter att ha startat kl 9.30 am  ca 7pm I Richmond i närheten av San Fransisco.

På tåget mötte jag en skön snubbe som varit på bröllop kvällen innan.

Vi pratade o han visade mig o guidade i 45 min, då han sålt fastigheter i området o han pekade ut Kewin Costners hus…..det var INTE billigt vill jag lova, låg precis i strandkanten.

Tyvärr för mycket träd i vägen för att kameran skulle kunna återge något.

Dan före bröllopet hade han varit ute med båt o fiskat lax, fotograferat valarmammor med bebisar och delfiner. Han visade foton på sin mobil, coolt. Han gav mig sin matkasse när han klev av bestående av en äppelpaj med 200 kemiska ämnen i (den åt min nya husvärd gladeligen upp till frukost dan efter så den fyllde sitt syfte), 2 burkar med Fruit Loops av havre…en öl….det du, snäll gest i alla fall.

Han skrev givetvis i min bok…

Vi åkte länge längs havet o 9 pelikaner höll nästan hastigheten med tåget…

Fantastiska vyer….ut över strand o hav. 

Böljande kullar… 

Angusar i stora gäng….

Efter några timmar var det så dags att byta från tåg till buss.

Jag satt o beundrade utsikten i min egen lilla värld när jag plötsligt hörde namnet på min bytesstation, rusade upp, fläskade fram alla hundrakilosväskor, tåget stannade men det var lögn att få upp dörren.

Jag såg att längre fram vid en annan dörr gick människor ut o in. Jag provade med dörren i vagnen framför, den gick inte heller att få upp. Konduktören kom o jag bad om hjälp. Men nix, han fick inte upp dörren.

 Plötsligt började tåget rulla igen o han sa: jaha, du får väl hoppa av vid nästa station o åka tillbaks då!

Oj, vad sugen jag blev på det. Skulle ju nätt o jämt hinna fram till bussen jag skulle byta till då tåget var försenat. Sen ytterligare ett byte till tåg i några timmar. Han frågade vart jag skulle. Jag visade min biljett o han sa, men du ska inte av förrän om 2 stationer….tror ni jag tackade för att inte dörrarna gick att öppna!!!!

Först var vi ett tag vid havet, sen böljande kullar, rancher med massor av djur, sen kom vi in i agriculturedistriktet där man odlade allt möjligt skojsigt o massor av John Deer traktorer, antingen utan hytt eller med störtbåge eller med ett skärmtak, från baksidan…hot här vill jag lova!

Mycket vinodlingar fanns det också 

Vi arshlade förbi en HD, inte alls pjokig…

EN bamizig marknad liknade den jag var på…med Helle o Rodney…

Vet du, när jag satt där på bussen o upplevde The Pacific Ocean med lekande delfiner, trevligt sällskap som visade bilder från sin mobil, böljande kullar, masor av angusar betande på kullarna, vin-broccoli o kålodlingar, Jonh Deer traktorer utan hytt, rovfåglar som svävade i frihet högt upp i det blå, en kråka som jagades av 2 små svarta fåglar med röda bröst, vackra berg i bakgrunden, en hemlös man på cykel med tre gigantiska sopsäckar med burkar o flaskor knutna runt halsen (wao, glad han hade arbetat ihop en massa stålar) o mycket mycket mer…..så kände jag mig så vanisnnigt lycklig över allt detta som om jag var det lyckligaste varelsen i världen och när jag tänkte på att detta gjorde mig så lycklig….kände jag stor tacksamhet för att jag har förmågan att känna en sån otroligt uppfylld kärlekskänsla över sånt som många inte ens lägger märke till! Wonderful!!!!   

Min första dag här gick jag över till grannen för att tacka för salladen. Vet inte riktigt hur det gick till sen men…anyways….han visste att det var tomt i kylen där jag bodde, så han sa: -Vi drar till affären! Sagt o gjort, vi handlade mat, grönsaker, frukt ägg o ost, fyllde hans kyl,typ.

På nåt ännu märkligare vis höll jag plötsligt på att städa hans hus sen, sa åt honom att klippa sin alldeles för höga gräsmatta, samlade ihop tvätt på golvet, sanerade hela köksregionen och tvättade, sorterade tonvis med ren tvätt som låg på golvet. 

Plötsligt sa han: Jag måste ge hundarna vatten!

-VA, har du hundar?

Jo då en tax o en amstaff. Den ena litar jag inte på sa han, du får inte gå dit!

Jojo, pröva med det du….frågade om de blivit rastade idag….det hade de visst aldrig blivit…suck, vad är det för fel på tänket…??

DÅ får vi rasta dem tyckte jag. Han var superförskräckt, man kunde inte ta ut dem. Amstaffen hade han tagit hand om då någon hittat den med en tung kedja invuxen i halsen, utmärglad….

Hursom….efter en stund hade jag hämtat mina koppel o vi var på vift med jyckarna. Amstaffen hade inget koppelhyfs alls, så jag sprang en stund för att trötta ut honom. Sen gick det hur bra som helst.

På kvällen käkade vi en god middag som han fixade.

Dan efter forstatte det hela, varvat med prat. Killen är i serious trouble med ett x som vill o just nu också lyckats ta dottern ifrån honom med besöksförbud, körkortet på dispens,då han kört onykter, tvillingar med en brud han inte vet om han är tillsammans med o inget jobb på ett år, luspank, men föder ändå mannen jag bor hos….är detta inte en ny underbar soppa jag lyckats smälta in i så säg.....

På eftermiddagen idag kom en stiligt kvinna till Mikes hus med en massa valprylar. De var iväg en stund på sin valrunda. När jag kom tillbaks frågade de om jag ville med på nästa…men jag fick minsann inte ha så oanständigt korta shorts på mig….jag tvättade av mig från att nyss ha trimmat grannens tax o hjälpt till att röja hans trädgård på baksidan innan jag halvtvingade honom att klippa sitt halvmeter höga ogräsmatteland, dressade mig i sommarklänning, sen bra det av i hennes sprillans nya Jagga.

Vi åkte först till en kopieringsverkstad med en trevlig indisk man som var rar nog att ge mig koden till sitt internet. Virginina laddade ner en app så det blev möjligt att använda internet på datorn via telefonen, jissus vad jag blir hightec här!

Men oron gnagde lite, tänk om det inte skulle funka, det kändes skumt.

Butiksinnehavaren, som inte vågade va med på bild, började beklaga sig över smärtor i vaderna. Jag frågade om han ville ha hjälp, det ville han.

Sagt o gjort han lotsade mig längst bak i affären för att inte skrämma slag på kuder som kunde droppa in. Han sparkade av sig ena skon o la upp benet i mitt knä och jag började massera, allt vad jag orkade.

Jag kunde inte låta bli att fnissa när en kund kom in o han linkade iväg med en sko på o en utan…

Han skrattade när han kom tillbaks o sa att han minsann hört mitt fniss. Jag berättade att jag tänkte på vad du skulle fnissa när du fick läsa på bloggen…att från en galen kvinna i Ventura, tåg, buss, tåg till Richmond, tvätta, städa o trimma jyckar hos en man med massa trubbel som jag inte känner ett skit, till att massera en indisk kopieringsman längst in i en affär innan jag ska på valkampanj….är faktisk helt sjukt skrattframkallande, låter inte ett uns klokt ju mer jag tänker på det, så jag småskrattade för mig själv när jag berättade att han skulle hamna på en svensk blogg, han o hans ömmande vader. Han bad o bönade att jag skulle utelämna den detaljen, orolig över att kunderna skulle sluta komma….men där fick han inget som helst gehör….du måste ju bara få höra om allt knas, o skratta lite!

Sen raskt iväg till en P-plats vid en 5 filig motorväg, upp på en bro med flaggor o banderoller.

Vi fäste banderollerna i nätet och började vifta med flaggorna, dansa o sjung, ja vi hade blivit en bra duett hon o jag. Vi rev loss för full hals en massa gamla godingar (DEÅ; DEÅÅÅÅ….mm mm they wanna go home…eller nåt), hon bjöd på några jag inte kunde o jag körde Smaklösas Det regnar kor (original för alla ickegotlänningar It´s raining men, kolla youtube, kanske finns ett galet smakprov), skala banan, (knäpp, knäpp) skala banan…..vi hade skitkul och bilarna som tutade o tradarna som honkade som tokar fick en extra danspiruett o vift med flaggan!

En timme senare drog vi vidare, solen var på väg ner, o Virginia var sulten. Hon bjöd oss på någonting liknande Mongolian Berbecue, där fanns ALLT!

Vi lastade på mat 2 gånger o dessert 1 gång, sen var vi så mätta att vi nästan sprack.

Tillbaks i grisiga huset, kopplade jag glatt in internet, som fungerade i ca 10 min, sen ….nixpix…..intuitionen var helt rätt igen!

Virginia har lovat hämta mig imorgon kväll, jag ska vara mycket snyggt klädd då hon ska valtala för en massa uppsatta affärsmänniskor, jaja det får väl gå.

Idag är jag tacksam över att: allt är så finurligt ordnat för mig att jag alltid har mat och tak över huvudet trots att hela tillvaron verkligen ser helt galet, omöjlig ut mellan varven.,

jag får se en massa nya, fantastiska vyer på mina hundpromenader,

jag lär mig så mycket genom att jag får lov att vara en lärare för  andra,

jag är den jag är… 

Wolfies tips: älska det du vill ha som om du redan hade det, i stället för att önska det, ofta och med inlevelse!

Där Mike Raccoon Eyes hämtade med med hjälp av en vän o hennes bil, då han iinte har bil …..

Jaja, han är ok…han säger han är kunnig i  mycket men jag vet inte så noga ännu…hur det står till med den saken. But, jag sussar åtminstone inne (på en stenhård futong) i ett dammigare hus än om det varit ostädat sen stenåldern…typ.

Min första kväll här blev en uppesittarpratkväll. Snälla grannen som visste hur läget var kom in med en sallad till mig som smakade underbart då jag mest käkat frukt hela dan.