Har du varit med om det nån gång? Du testar den ena vägen efter den andra och alla är återvändsgränder....
SÅ verkar det vara i mitt liv nu. Jag tänker mycket ska du veta, nöter, vrider och vänder på lösningar och tänkbara anledningar till att jag hamnat i detta moment 22.
Ibland är det så att jag rusar iväg för att jag så gärna vill...jag vet, jag har bråttom....fast den här gången tyckte jag ju att allt pekade på att jag skulle iväg, heltidsjobb med bättre lön....osv.
Nu var det ju givetvis så att jag skulle iväg men uppenbarligen inte till Georgia utan till Helle. Vi har spånat en del under solens smekande strålar...kommit fram till en del intressant fakta...som dock inte lämpar sig att vara alltför generös och utspridd med.
Båda vet vi att det finns många världar och olika sätt att få saker att ske.
Det gäller bara att komma på var i alla sina dagar man ska börja.
Jag har varit i återvändgränder förut, men på något mysko vis har jag uppenbarligen tagit mig därifrån, eftersom jag tagit mig hit.
Att ge upp, kan ju vara ett alternativ. Då menar jag inte sätta sig ner o dö, nej.
Jag ska berätta om ett "geuppande" som sånär hade kostat mig livet, just för att jag inte förstod att jag bara kunde ge upp, för stunden, sluta sparka mig trött motströms...
Året var -00. Lyckligt nygift o på hugget att börja mitt nya liv. Fru Myrvälder skulle nämligen bli kobonde, mjölkkobonde dessutom. Det var ganska nytt för mig.
Min mjölkkoerfarenhet i levande livet, sträckte sig till sommarloven, då jag inte riktigt var som andra...inte ens på den tiden....
Min lilla mormor hade en kusin, några mil norrut med en lite kobesätting.
Där brukade jag tillbringa 10 dagar av mitt lov för att det var så roligt att mjölka och sköta kalvarna, köra in hö.....mm. Där fick jag mina grundläggande kokunskaper av Kalle, som var en sansad och glad och söt liten människa.
Han tog dagen som den kom, ingen stress med djuren och så.
Anyways...nu skulle vi flytta till Myrvälder, då mannens mamma var sjuk och vi skulle köpa gården.
Ett antal hästar 3, möjligen 4 fanns i Lokrume, där jag bott de 5 åren sen jag flyttat till ön. De fick käk 4 gånger per dag, + att det skulle mockas i deras boxar varje dag.Vedpanna fanns det både i mitt hus och på gården.
Där skulle det eldas, också ett antal inlägg med ved varje dag.
Vi hade kanske 20 banankartonger som vi fyllde en gång per dag, när vi åkte för att mata hästar o elda. Sen skulle de packas upp på gården och sakerna placeras ut på nåt lämpligt ställe.
Barnen skulle till skolan varje dag, föräldramöten, utflykter, massäckar, skjutsas och hämtas här och där.
Mat skulle inhandlas, lagas, 2 mål per dag, det skulle bakas o åkas ut i åker med kaffe.Tvätt skulle tvättas o hundar skulle promeneras, o en o annan repa med dammsugaren då och då. Massor av papper skulle fyllas i med nya medlemsnummer i alla föreningar. Kalvrapporter skulle in senast 3 dagar efter födelsen för att man inte skulle vara olaglig.
Räkningar skulle betalas, o miljontals, (kändes det som) papper skulle hållas stenkoll på (vilket alla som känner mig vet - papper och jag vi gillar inte varann).
70 kvigor fanns i ungdjurslagården, de skulle "blimedbarngjorda" (ett snuttigae ord för seminerade - alltå tänk dig själv, allt man vill som kviga - är att det ska komma en STOR stilig tjur och uppvakta en -Å, vad händer - JO, DET KOMMER EN BURDUS TANT O FÖR I HELA ARMEN I RUMPAN O ETT LÅNGT PLASTRÖR I HÅLET UNDER, klämmer lite, poff, sen var det klart!) och sen kalva och komma in i kostallet efterhand.
Den lagården var gamla kostallet, fruktansvärt omodernt och tungjobbat.
Där fanns också 16 kalvkättar med småbebbarna.
I det nyare kostallet fanns plats för 48 kossor. Inte värst modernt där heller. Man körde en kärra med "mjöl" (=kraftfoder) och skopade upp de mellan 1,5 och 6 kilona för hand.
Stora rundbalar a´400 kg skulle rullas uppför en liten backe o vidare för att rullas ut på foderbordet.
Utgödslingen sjöng på sista versen och varje dag fick man passa på när skiten skulle förbi hörnen. Då lyfte skraporna som satt i den runtgående kedjan och tog med sig plåtarna som fungerade som golv....
6 mjölkorgan fanns det som skulle på o av i rätt tid, sparkades av, snabbt upp igen.....typ...
Anyways igen...på gården hade man ALLTID börjat mjölka halv 4, dvs man började i lagården kl 3 PÅ NATTEN!
Jo, så nu skulle jag då dessutom bevisa för nya svärfar att jag kunde MINSANN sköta kossor, så det så! Detta var han ganska skeptisk till från början.
Jag hade utbildat mig till massör och tog emot kunder hemma i Lokrume (där byborna kallade mitt hus för bordellen, massage var på den tiden väl nykommet på ön....detta var ungeför vad han visste om mig....)
Redan 6 månader innan flytten, hade mina händer börjat somna på nätterna, så fort jag la mig i sängen. Med detta späckade schema, blev det sämre och sämre.
Alla fingrar såg ut som prinskorvar och det gick inte att knyta handen runt spenar eller högafflar.
Efter ett tag fick min svägerska rycka in o sköta mjölkningen, det hade hon ändå gjort sen urminnestider...
Jag försökte sköta ungdjuren så gott det gick. Kröp runt i ensilagebalen och drog loss gräset från den sammanpressade balen med fingrarna och fick på så sätt upp det i skottkärran.
Sen in med kärran på darriga ben o tippa av det jämt på foderbordet som hade kvigor på båda sidorna.
Där inne fanns galler bakom djuren och under där en meter djup ränna, som skiten skulle ner i. Först skrapade man ner skiten, sen skulle det dras längs gallret med en tung järnfingerskrapa och till sist skulle det kvastas på längden för att gallret skulle bli så rent som möjligt.
Mina sovade, värkande händer höll mig vaken om nätterna, ja, de var inte så långa när det var uppsigning strax efter 3. Så dagarna blev extra långa och energin sinade....
Jag gick på akupunktur hos en kvinna i Visby.
Hon kände på pulsen (hon var upplärd i Kina) hur energin var i kroppen.
EN dag, före behandlingen, tog hon mina händer i sina, drog mig o stolen intill sig, tittade mig djupt i ögonen och sa:
Förstår du att du håller på att ta livet av dig?
Jag stirrade helt oförstående på henne och började gapskratta.
Shit man,att hon bara inte klappade till mig, det fattar jag inte.
- Jaja, såå farligt är det nog inte! fick jag fram.
- JO, PRECIS SÅ ILLA ÄR DET! Du måste ge dig nu, din kropp är helt slut.
Visst, det kände jag väl, men you know, jag måste ju....ditt o datt...o allt annat, så nej, det går inte! Sa jag med ett matt leende på åtminstone ena läppen
Hennes ord ringde i mina öron, som ett gnagande obehag.
När jag kände efter så var jag verkligen helt, sjukt trött. Jag släpade mig ut i lagården på em. Kröp omkring i den syrligt doftande ensilagebalen o lastade små tussar år gången.
När jag fyllt foderbordet, kröp jag och fördelade det med händerna åt båda hållen. Plötsligt, när jag kom till en änden, kände jag mig väldigt matt och darrig.
Jag la mig raklång i all ensilage, kvigorna började slicka mig i håret och i ansiktet men sina sträva tungor.
Jag bad till alla högre makter jag kände till:
SNÄLLA HJÄLP MIG, VAD SKA JAG TA MIG TILL, SNÄLLA VISA MIG T Y D L I G T !
Bakom mina stängda, tårade ögonlock kom nu upp en bild av en gigantiskt stor svart tavla.
EN osynlig hand började skriva med en krita som säkert var 20 cm bred,med vita bokstäver, så tydligheten gick inte att ta miste på.
Långsamt, som för att jag skulle suga i mig varje stavelse
...V............I.............L..............A..........!
Va, MEN HAAAAAAAAAAAAALÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Vem behagar skämta med mig?
Inte det,nåt annat råd vill jag ha, för det går ju inte.
Strax därefter ser jag mig själv ligga i samma kläder som jag var klädd i, inne på soffan, under en yllefilt, iskall, orörlig, precis som död!
Isch, jag skakade snabbt av mig obehaget och öppnade ögonen medan jag tänkte: Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att få ett enkalt svar!!!
Tjofaderrittan, du ska veta att många år senare har jag skrattat åt just detta ögonblicket. Det var så tydligt att en 2 åring skulle ha fattat...
Dan efter, i lagården, för inte skulle här vilas inte och trots att det tog en kvart att masa sig de 50 meterna till lagården, så skulle det bara gå....hände följande:
Plötsligt, mitt i skitskrapandet, drog nån bara helt sonika ur kontakten, JA, EXAKT SÅ kändes det.
Jag började darra i hela kroppen, tårarna rann och jag fick stödja mig medans jag skrapade skit, men jag lyckades ändå göra klart med alla 3 redskapen, bakom 4 rader med kvigor. Skit vad svårt det var att gå.
Jag fyller på foderkärran tänkte jag, så kan jag stödja mig på den medans jag går dit.
Tro nu för allan del inte att Myrvälder var envis eller så... NÄÄRÅ!
Inne i kolagårn på väg med kärran framför mig, fick jag se min man komma in genom dörren. Jag skrek på honom o han sprang fram o hann just fånga mig innan jag damp i golvet, helt oförmögen att stå på benen.
Där låg jag medan min kropp hyperventilerade, krampade o tårarna sakta letade sig nerför kinden.
Hugo, min svarta hund, kröp nära intill mig o slickade upp min salta tårar.
Min man o svägerka blev mycket oroliga, lastade mig i en skottkärra o mannen körde in mig i huset o släpade mig till soffan.
Jodå, han la yllefilten över mig,just som jag sett dagen innan.
Helt iskall i kroppen, låg jag där o tänkte: Jag ger mig, jag ger mig, jag orkar inte mer nu, nu dör jag.
Ögonlocken vägde bly och gick inte att få upp med all kraft i världen, prata gick inte heller. Kroppen var så slut att den nästan var död, pga min envishet, allt kämpande i motvind o trots 1000-tals varningssignaler.
Den dagen dog väldigt många hjärnceller, helt i önödan och de har aldrig återkommit!
SÅ, visst är det bra att vara envis, till en viss gräns.
Någon gång då och då, kanske man måste ge sig för stunden, avvakta och lyssna till vad kroppen och själen har att säga.
För övrigt så är det nu livet ska levas!
Idag är jag tacksam över att: jag lever här och nu,
allting är percis som det ska vara,
mirakel är på väg!
Wolfies tips: Ibland behöver man ge sig för stunden, kanske något gammalt behöver dö för att ge plats för något nyare och bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar