Kvällen film handlade om om en svart man in the Navy, och hans reaktioner, som ledde honom till en psykolg, som fick honom att börja söka sina rötter.
Vissa av oss har ett trasigt inre pga av en strulig barndom.
Detta hanterar vi sen på olika sätt beroende på hur vi är som människor, vad vi har blivit lärda, vem vi har haft omkring oss, vilket intresse vi har för att utvecklas mm.
Många människor fastnar i det som varit för länge sedan och kommer faktiskt aldrig därifrån.
Andra männsikor verkar ha varit med om det mesta och hemskaste man kan tänka sig och ändå ler de sig igenom livet, har alltid ett vänligt ord över för andra och lever ett lyckligt liv.
De vi har runt omkring oss både som barn och vuxna har stor betydelse för vår utveckling. Ju mer vi kan och vågar vara ärliga och öppna, prata förtroligt med en eller några....ju lättare kan vi gå vidare, när vi fått ur oss det som skaver mot hjärtat därinne.
Personer som vi benämner vänner, kan stå oss olika nära.
Vissa människor står oss lika nära som om de vore våra syskon.
Andra kan vi prata lika bra med, trots att vi bara hörs 4 gånger om året.
Vi tar liksom bara upp tråden när vi hörs igen, som om det inte funnits nåt avbrott.
Några dansar vi med, kramas när vi ses och undrar hur de mår, å vi svara ganska ärligt på frågan, medan vissa bara snurrar lite löst i periferin, vi pratar väder o frågar hur är det, den andra svarar, bara bra, trots att det inte är ett dugg bra.
Jag brukar ibland på skämt benämna dem A-kanta och B-kanta. Där A-kantorna är de jag vill ha runt mig när stormen viner, strömmen har gått (längre än till grannen) , vattenledningen har sprungit läck o snön vräker ner.
B-kantingarna har jag nog mest för att vara artig och trevlig, de fyller en viss funktion, visst, men jag kan absolut leva utan dem.
Bland A-kantingarna finns det en handfull som är de som gör allt för mig när det krisar och jag för dem.
Inte alltid kan vi göra exakt vad vi vill och hur vi vill för att finnas till hands på bästa sätt men alltid kan vi göra nåt.
Denna handfull människor kan också ändras med åren och det är speciellt med tex barndomsvänner, som man kommit en bit ifrån, men i unga år kunde vi inte ens gå på toa utan varann, allt skulle delas.
De är liksom i hjärtat ännu, och ändå så långt borta, men härligt ändå, inte bortglömda alls.
Vänskapsrelationer behöver näring.
Har du en riktigt god och nära vän, kom ihåg att uppskatta henne eller honom mer än på födelsedagen.
2 dagar innan är faktiskt bättre, då finns det ingen förväntan.....men inte bara då...
Jag hade en blomsterperiod i mitt liv.
Den föregicks av en man som uppvaktade mig med blommor.
Det var inget jag var van vid, så första gången fick han sin 200 kr bukett slängd efter sig i nacken.
Jag fixade helt enkelt inte att få, ta emot något, jag inte kände jag var värd.
Det var nog där min personliga utveckling började.
När jag flyttade till Gotland, köpte jag nästan alltid en ros med mig hem. Det var alltid någon som jag tyckte behövde en....(jag fick liksom ge vidare....av de blommor jag en gång fått, det tycker jag är HÄRLIGT!)
Minns när min svärfar för första gången fick en blomma av mig.
Först ville han ge den till frun, men jag var istadig (jo, då också) och höll fast vid att den var till honom.
Han vågade inte se mig i ögonen utan stammade tack, ä ,tack...äh....ja tack så in i helvete mycket då!
Ja, det var det finaste han kunde komma på!
Ibland smög jag ner till mina kobondegrannar, när jag visste de var mjölkningsdags.
Jag visste var nyckeln fanns, låste upp, tassade in, letade upp en vas o satte den på bordet, o tyst som en mus...tillbaks innan nån såg mig.
Lite senare ringde de och tackade för rosen.
Va, såg ni mig? Nix, men ingen annan skulle komma på en sån grej mer än du.
Jag mös, gillar sånt!
ÖVERRASKNINGAR smakar mumz!
EN annan gång, vaknade jag för första gången hos min blivande man, av att hans X ringde upp halv 5 på morgonen, (då hon skulle iväg o mjölka kor), å VRÅÅÅÅLADE i telefonen, av svartsjuka, trots de varit skilda ett tag.
Jag blev helförskräckt o drog iväg upp på Filehajdar och tänkte; Hon känner sig sviken, blir säkert glad av en blombukett.
Plockade den bamzigaste buketten någonsin och bad varje blomma om lov, för att göra henne riktigt glad! åkte hem o satte dem i en stor hink med vatten, på trappan, mitt för ytterdörren, sen åkte jag hem.
Kl 11.30 ringde det en människa och grät i telefonen, snyftade o snörvlade. Det var hon, som hulkande tackade så väldigt mycket för blommorna och bad om ursäkt för sitt uppförande.
Det måste va du - vet ingen annan som skulle göra nåt sånt!
Alltsammans slutade med att hon bjöd min väninna med familj från Stockholm (som var hos mig på semster), på en åktur med häst och vagn -winwin!
Holy Moses - hade ingen aning om vad jag skulle skriva idag, men det jag nog faktiskt tror att jag egentligen menar är:
Var rädd om dina vänner!
Överraska din omgivning galet och ofta!
Tilltala och behandla dem som du själv vill bli behandlad!
Ge utan förväntan att få något tillbaks!
Visa och berätta att du uppskattar dem!
Njut av att dela glädjen med dem du överraskar!
Idag är jag tacksam över att: min rare svärson mår bättre igen,
min dotter har en sån go kille som älskar och gör allt för henne,
alla mina hjärtevänner, nära vänner, vänner, A.kanta o B-kanta
som väljer att finnas i mitt Yrväderliga liv!
samt allt som de gör för mig o min familj!
T A C K !
Wolfies tips: KÖP EN BLOMMA IDAG, även om du inte vet till vem, det kommer du på vartefter, njut och dela glädjen när du ger bort den, å gör om det, ofta!
Mycket roligare att ge människor blommor medan de är i livet än på deras grav!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar