Han verkade lättad och just så känns det ofta när ord legat som ett ok på axlarna länge.
Vi är verkligen bra på att inte kommunicera vi människor.
Kvinnor generellt är ganska bra på att säga en del av det som de menar, typ...tar du in kassarna från bilen, fast hon menar tar du in kassarna från bilen och packar upp allt vi handlat i affären och ställer in det på sin plats......mannen bär snällt in kassarna och ställer dem i köket.
Efter 1 timme kommer kvinnan in i köket och blir rosenrasande.
Där står ju all maten i värmen och blir förstörd.
HerreGud han svarade ju ja! Fattar han INGENTING???
Känner du igen scenariot?
Män är väl bättre på att agera som om världen hade rasat men utan att yppa ett ord och när vi frågar, vad är det, svarar han:inget o ser ut som du tagit honom på bar (överkropp, nej skoja bara) gärning när han snodde godis ur din gömma.
Vaddå ingenting, säger hon? Nej, säkert säger han, det är INGET!
Efter några dagars onormal kroppshållning, blir det ett gräl och då ventileras allt det som var ingenting, för plötsligt var det ändå någonting som nu har legat o grott till sig.
Vet du, det är nog en av de viktigaste grejerna i ett förhållande - kommunikation!
När vi ska gå och gissa vad den andre tänker, kan vi få för oss en massa dumheter, särskilt om vår självkänsla är låg.
Då blir vi lätt svartsjuka, avundsjuka, misstänksamma mm.
Det skapar ingenting bra och kostar oss en massa energi och tar på krafterna och tär på förhållandet.
Visst kan det ibland kännas helt omöjligt att berätta något som legat och tyngt länge, men det är oftast ändå i längden en bättre lösning än att tiga.
Vi är så finurligt funtade att när vi vill säga något vi inte vågar, så skapar kroppen enorma olustkänslor beroende på hur stort problemet är för oss, för att ringa i en varningsklocka!
När jag var på väg att flytta till Gotland 1995, umgicks jag flitigt med en man som inget hellre ville än att flytta med mig och bli en del av min familj.
Jag och barnen var över för att bo i huset på novemberlovet.
Ojojoj vav jag planerade. Det fanns inget staket runt tomten, men det kunde ju Han hjälpa till med, ditt och datt blev han inblandad i när jag planerade.
När vi skulle prata på kvällen, kom en olustig känsla krypande.
Jag började verkligen fundera på allvar vad jag kände för att ha ett förhållande för resten av livet med den här mannen.
Det var stuligt på återresan.
Snön vräkte ner o stormen drog som en vanvetting över havet.
Efter 4 timmars försening dök så äntligen båten upp från Oskarshamn.
Ombord med hunden och alla kottarna, som stuffade efter mig på led med vars ett liggunderlag, sovsäck och kudde.
Jag placerade oss på tvären allesammans, hunden också, mellan två golvfasta bord för att ingen skulle rulla iväg.
Långt om länge började båten kränga allt mer.
Plötsligt välte två vagnar med porslin som stod bromsade vid den stängda cafeterian.
- Oj då sa en dam som passerade, hur ska detta sluta, vi har inte ens kommit ur hamnen ännu!
Det blev en mycket lång natt och jag lovar alla fick verkligen maximal valuta för sina biljettpengar.
Sista biten gick vi längs kusten uppifrån Västervik och det lugnade sig aningen.
Sen var det bara att hoppa in i min gamla buss och på sommardäck ratta sig genom mörkret och snödrivorna mot Skåne i vinternatten.
När jag kom fram hade horisonten fortfarande inte stannat, den gungade som om jag snapsat hela vägen...
Min vän ringde och ville genast komma dit.
OK, tyckte jag trött.
Barnen som sovit på båten och i bilen var inte det minsta trötta, så han tyckte..... jag kommer och tar hand om barnen medans du vilar en stund.
ÄNNU VÄRRE! Han var så himla snäll och trevlig o gullig mot mig.
Men i mitt hjärta visste jag vad jag var tvungen att göra och detta smärtade mig enormt.
Nu började jag må illa, rejält dålig blev jag.
Trodde det var nån slags eftersjösjuka...
Mannen kom och tog hand om barnen hela dan. Jag låg som en klubbad oxfilé, på soffan och vågade inte röra mig, mådde tjyvtjockt!
Han fixade kvällsmat med barnen, borstade tänder och pyamaserade dem alla OCH läste en godnattsaga till de somnade.
Nu var jag verkligen sjuk. Trodde jag fått värsta flunsan eller nåt.
Sanningen pockade på och jag hasade mig upp till att halvsitta i soffan.
Vi började prata och han kände att nåt var i luften.
Han hade just sagt upp lägenheten men inte hunnit säga upp sig på jobbet....
Jag började sakta berätta att det jag trodde var en förälskelse var nog mer en enorm tacksamhet för vad han gjort för mig och barnen.
Å visst kände jag ju kärlek men på ett annat sätt, inte den sortens kärlek som man känner för sin partner.
Långsamt började jag berätta hur det låg till.
Det fantastiska var att för varje ord jag uttalade, så lättade illamåendet.
När jag var klar var det helt borta!
Jag hade kurerat mig själv genom att våga vara 100% ärlig.
Mannen var ledsen, vi grät en skvätt tillsammans, men han var också mycket tacksam över att jag vågat säga som det var innan han flyttat med till ön och sagt upp sig från jobbet.
Det märkliga var att i efterhand kunde jag känna att jag vetat detta ett tag, men jag fattade liksom inte riktigt förrän jag uttalat orden.
Denna händelsen var mycket stark för mig.
Min första upptäckt över hur ett mentalt problem kan skapa mycket starka fysiska symtom.
Att alltid gå till orsaken löser ett problem för gott.
Hade ju inte hjälpt vidarevärst mycket med en alvedon i detta fallet!
När vi tydligt säger vad vi vill/inte vill/känner....så mår vi bättre på insidan, kanske inte just för stunden,men efteråt.
Att bära en hemlighet hela livet är en tung börda.
Det är också bra att utgå ifrån hur JAG känner, tänker, önskar....då behöver vi inte lägga skuld på någon annan.
Idag är jag tacksam över att:
jag fick förtroendet att lyssna till någons innersta hemlighet,
jordskalvet som hade sitt epicentrum bara en liten bit härifrån bara ruskad om richterskalan till 3.8,
jag hela tiden blir bättre på att kommunicera.
Wolfies tips: när du känner att något tynger dig, berätta för den som är mest inblandad, eller står dig närmast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar